Jag blev så glad när jag förstod att det var Harold Pinter och inte Harry Potter som fått årets Nobelpris i litteratur. Inte för litteraturens skull, naturligtvis. Jag tänker mest på Slobodan Milosevic som, efter Haag, kanske flyttar till Sverige. Det blir svårt för honom att uthärda långa och mörka svenska vintrar. Att inte tala om sommaren "den gröna vintern" och den oro som smyger sig på i den eviga skymningen som så poetiskt kallas för "vita nätter". Hur ska han hantera sin ångest i ett främmande land långt borta utan släkt, vänner och partikamrater? Han kommer i många år att längta efter cevapcici, de avlånga serbiska köttbullarna, och vänskapliga besök. Det är mycket svårt att få visum till Sverige så det blir inte många som kommer hit för att fördriva timmar med honom och trösta honom med snack om världskonspirationer, om de "ruttna demokratierna i väst" och om den stora komplotten mot honom personligen. Men nu finns en som kommer att ha råd att besöka honom, ofta. Visum behöver Harold Pinter inte heller. Milosevics trogna vänner i Serbien har redan i serbisk tv förklarat att Pinter har tilldelats Nobelpriset för sitt politiska ställningstagande och för sitt försvar av Slobodan Milosevic och det serbiska folket. Man borde bara rycka på axlarna åt valet av årets Nobelpristagare om det inte var för det sorgliga att han politiskt är så totalt insnöad. Harold Pinter, som är viceordförande både i Engelska PEN och i kommittén för Milosevics försvar, får säga vad han vill, men måste också få höra det han inte gillar. Harold Pinter tänker bara på sig själv, när han pratar om rättvisan. Han ser varken framåt eller bakåt, han stirrar sig blind i sina pappersframställningar av verkligheten. Som min vän och kollega Teofil Pancic, kolumnist i det serbiska magasinet Vreme, uttrycker det när han nyligen skrev om västeuropeiska antiglobalister - de är en grupp som lättsamt testar sina fantasier just på oss, väl medvetna om att de kan åskåda konsekvenserna från tryggt avstånd, en grupp som oemotståndligt påminner om de gamla Sovjetunionens västerländska beundrare. Problemet uppstår, säger han, när man lyfter allt detta till en nivå av ädelutopistisk "ideologi" och än värre när man utsmyckar det med någon sorts akademisk legitimitet. Oansvarigt och oseriöst är det att systematiskt överse med hur en sorts turbovänsters diskurs "mot etablissemanget, mot EU, mot Nato" kompletteras och förbrödras med den lokala högervridna, xenofoba, populistiska, delvis öppet profascistiska diskursen, med vilka de delar exakt samma tabun och rädsla. Och vad kan komma ur en så vansklig förbindelse? Inget annat än groteska kombinationer, skriver han, där Radovan Karadzic, både bokstavligt och "symboliskt", kramar Chomsky, Ratko Mladic Naomi Klein och farbror Draza Mihailovic dansar med Zizek. Usch. Finns det något slut, det vill säga, när skall man äntligen stänga detta tivoli? Eller åtminstone drastiskt höja inträdespriset? Man har kunnat läsa mycket om Pinter i den svenska pressen de senaste dagarna, med en och annan illa dold brasklapp och mycket beundran. För mig personligen ter det sig som ren dumhet när Maria Schottenius glider över Pinters engagemang för Milosevic med påståendet att han (bara) skriver på olika upprop "till exempel för att Slobodan Milosevic ska ha rätt till en neutral rättegång". Vad menas med det? Det är som att säga att rättegången därför borde hållas i Schweiz eller Sverige. Hon skriver på DN kultur: "Men Harold Pinter vågar. Tydligen också Svenska Akademien. Risken är att valet utsätts för politisk övertolkning. Det vore fel. Det är trots allt litteratur det här priset gäller." Hur mycket mod behöver de för att våga? Vem hotar dem? Kallar man reaktioner på ett sådant val av pristagare för "politisk övertolkning", då gör man både Svenska Akademiens val och årets Nobelpristagares uttalanden till betydelselösa, ynkliga och hycklande gester. Litteraturen lever tack och lov sitt liv vidare, det kan varken Akademien eller Harold Pinter göra något åt. Det som är mest stötande med hans stöd till Milosevic är bristen på medkänsla med de hundratusentals människor i forna Jugoslavien som drabbades av krig, svält och lidande under Milosevics tid i tretton långa år. Och det är en lång tid i en människas liv, oavsett hur länge hon får leva. Har Harold Pinter hört talas om Sarajevos belägring? Har han hört talas om Vukovar, Srebrenica, Mostar, Dubrovnik? Var har han varit under 90-talet? Själv satt jag bredvid telefonen och grät. På sätt och vis gör jag det fortfarande. Endast när jag ser sändningar från Haags rättegångar känner jag lite hopp om återupprättelse för oss alla. Jag blir glad över att se att mitt forna land, åter förenat genom sina brottslingar i Haag, erbjuds ett sätt att återvända till gemenskapen och världssamfundet. Då kan man till alla offren, både de döda och de överlevande, som Simon Wiesenthal, i motsats till Harold Pinter, säga en dag: "Vi har inte glömt er." LJILJANA DUFGRAN Ljiljana Dufgran Ljiljana Dufgran är kulturskribent, styrelseledamot i Kulturrådet samt fd ordförande i Svenska PEN.