Om man inte hade förstått

Harold Pinter, när han i onsdags kväll höll sin Nobelföreläsning, om man bara hade hört rösten, den spröda, men ändå energiska rösten, en ton som rostig järn, som en trött, men ännu ångande maskin - om man bara hade hört den, hade man ändå begripit det mesta av talet: för så talar vreden när den har kommit långt upp i åren, så skäller en bräcklig gammal man; bitter, arg, besviken. Bruten av vissheten om att han snart kommer att dö. I sin Nobelföreläsning hävdade Pinter att det inte finns något "ja eller nej, inget "antingen eller, ingen sanning och bara relativitet. Harold Pinter presenterade den mest odramatiska teorin om dramat som någonsin utvecklades: ett teater utan konflikt och spänning, en poetisk form bestående av stillastående bilder av ett mörkt samhälle.

Men det dröjde

bara tio minuter innan publiken fick höra vart dramatiken hade flytt: den hade smugit sig ur teatern för att fira en dånande återkomst inom politiken. I huvudrollerna: författaren och ondskan själv, den svarta jätten, den eldslungande draken, det äckliga montern som heter Amerika. Konflikten är anlagt som en tragedi: Författaren vet att han kommer att förlora, och han är övertygat om att sanningen kommer att stupa med honom. Överdrifterna i hans brandtal, de stora förenklingarna och små lögnerna som han använder, är födda ur detta medvetande: det är för sent att hålla sig till fakta, att försöka förstå; i sista kampen är alla medel tillåtna. Därför lönar det sig inte att invända, att det inte går att tala om Förenta Staternas krig mot Nicaragua utan att över huvud taget beröra Kalla krigets villkor, att det inte går att tala om invasionen i Irak utan att fundera på den internationella terrorismen och Saddam Husseins folkmord, att det inte går att göra Tony Blair till en gigantisk skurk och samtidigt bortse från att Václav Havel, fortfarande en idol även för den politiska vänstern, hyser minst lika stora sympatier för amerikanerna som den brittiske premiärministern.

Om man inte

hade förstått Harold Pinter, när han i onsdags kväll höll sin Nobelföreläsning, om man bara hade hört rösten, den spröda, men ändå energiska rösten, en ton som rostig järn, som en trött, men ännu ångande maskin - om man bara hade hört den, hade man ändå begripit det mesta av talet: för så talar vreden när den har kommit långt upp i åren, så skäller en bräcklig gammal man; bitter, arg, besviken. Bruten av vissheten om att han snart kommer att dö. I sin Nobelföreläsning hävdade Pinter att det inte finns något "ja eller nej, inget "antingen eller, ingen sanning och bara relativitet. Harold Pinter presenterade den mest odramatiska teorin om dramat som någonsin utvecklades: ett teater utan konflikt och spänning, en poetisk form bestående av stillastående bilder av ett mörkt samhälle.

Men det dröjde

bara tio minuter innan publiken fick höra vart dramatiken hade flytt: den hade smugit sig ur teatern för att fira en dånande återkomst inom politiken. I huvudrollerna: författaren och ondskan själv, den svarta jätten, den eldslungande draken, det äckliga montern som heter Amerika. Konflikten är anlagt som en tragedi: Författaren vet att han kommer att förlora, och han är övertygat om att sanningen kommer att stupa med honom. Överdrifterna i hans brandtal, de stora förenklingarna och små lögnerna som han använder, är födda ur detta medvetande: det är för sent att hålla sig till fakta, att försöka förstå; i sista kampen är alla medel tillåtna. Därför lönar det sig inte att invända, att det inte går att tala om Förenta Staternas krig mot Nicaragua utan att över huvud taget beröra Kalla krigets villkor, att det inte går att tala om invasionen i Irak utan att fundera på den internationella terrorismen och Saddam Husseins folkmord, att det inte går att göra Tony Blair till en gigantisk skurk och samtidigt bortse från att Václav Havel, fortfarande en idol även för den politiska vänstern, hyser minst lika stora sympatier för amerikanerna som den brittiske premiärministern.

Barn och

mycket gamla människor åtnjuter samma privilegier: rätten att låta sig styras av föredomar och missuppfattningar. De tillåts följa sina affekter, utan att bli tillrättavisade eller till och med straffade. De flesta internationella reaktioner på Harold Pinters Nobelpristal följer detta mönster. "Playwrite takes a prize and a jab att U. S." skriver New York Times. Bakom denna avspändhet ryms insikten att en åldring som Pinter har en benägenhet att låsa in sig i sina föredomar, att hans idiosynkrasier blir som en bur som han inte kan lämna - en lyxig bur kanske, en bur som Svenska Akademien håller på att förgylla. Men ändå: en bur, där Harold Pinter nu rasade och skällde under mer än en halvtimme med den lika våldsamma som egensinniga kraften, som bara mycket gamla människor har.

Det är en sak,

att låsa in sig - eller snarare: att bli inlåst av sig själv - i denna fördomens bur. Det är en annan sak att veta att buren finns. Och vilken lycka, vilken intellektuell tillfredsställelse det kan vara att kunna identifiera en bur som en bur! Det skamliga med årets Nobelpris är att den förvandlar den gamle förvirrade mannen i buren till en profet för hela världen. Ty priset ges till Harold Pinter med motiveringen att han "bryter sig in i förtryckets slutna rum". Vad betyder detta om inte ett ställningstagande för ett författarskap som används i politiska syften?

Det var ett sorgligt

skådespel som i onsdags kväll gavs på videoskärmarna i Börshuset. Svenska Akademien visade upp en döende författare, en dramatiker, vars onekligen stora förtjänster ligger åtminstone trettio år tillbaka i tiden, för att låta honom framföra en bisarr krigsförklaring mot den amerikanska imperialismen och dess brittiska medhjälpare. Sådant sker inte av en tillfällighet, utan förutsätter en stark sympati med Harold Pinters sammansvärjningsteorier och en längtan efter att känna sig moralisk överlägsen. Och detta utan att ta något ansvar för själva ställningstagandet. Det är i sig skamligt. men värst av allt: Varför har ingen talat om för Svenska Akademien att man inte får behandla gamla förvirrade människor på det här viset? THOMAS STEINFELD Thomas Steinfeld är litteraturchef på Süddeutsche Zeitung