Bertil Torekull är publicist, författare och krönikören ”Mr Trend” i tidningen Tempus. Foto: Tomas LeprinceRiksdagen har hållit sin sista session före sommaren och hela folket bara gäspade.

Ty så är det: svenska väljare har börjat tröttna på sina politiker. Landet lider av betydande molokenhet präglad av ett tröttsamt kiv över och under ytan i alliansen, frånvaron av samlande kraft bakom fyra disparata partier i opposition och en regering mest lik en expeditionsministär utan ideologi.

Samtidigt hopas hoten från omvärlden: olösta skuldkriser i Europa, inbördeskrig i Mellanöstern, valkramp i USA, dämpad kinesisk tillväxt och som en mörk klangbotten: ökad evidens om klimatförändringarna, få reala åtaganden.

I ett läge där exporten viker, arbetslösheten ökar, klassdebatten tar fart och viktiga sektorer (typ försvaret) befinner sig i olika grader av upplösning, finns bara ett sätt att få folket på tårna, skingra dävenheten och ruska om det politiska etablissemanget: Släpp partierna och framtidsvisionerna loss i ett nyval som klargör skiljelinjerna och kan åstadkomma en riksdagsmajoritet med oväntad mix. Viktiga beslut, som inte kan vänta, måste tas om vår morgondag.

Det är sant att vi är ett land som inte i onödan ber folket att gå till val. Men larmen om försvagningen i regeringen, dess brist på idéer, initiativ och förmåga att skapa samarbete utanför kretsen har ringt länge. De låg i årslång medial ljudskugga av Håkan Juholts kaotiska ledarskap, men nu när det forna arbetarpartiet repar sig för att formulera mer än slagord mot nya Moderaterna framstår regimen Reinfeldt i all sin paralysi med drag av arrogans och utanförskap.

Det känns ensamt kring statsministerns gestalt - och detta i minst två avseenden.

Vem tror längre att hans regering är ett badtunnegäng som har kul ihop och lådorna fulla av reformer som bara vill förverkligas? Ingen kan förklara finansministerns tjuriga låsning till maximen "håll statskassan i skick", som hindrar viktiga investeringar i till exempel kollektivtrafiken som skulle stimulera framtidstro och optimism.

Ingen kan förklara vad näringsministern håller på med förutom en kanonad av floskler om alla "utmaningar". Små företag som stora väntar på förslag som gör Sverige till företagandets förlovade land - byråkratin bortmotad från entreprenörerna, bolagsskatterna likställda med omvärldens i konkurrensens namn.

Fadäser som det osannolika strulet med lärarlegitimationer (Jan Björklund) eller sörjan kring de nya miljöbilsreglerna (Lena Ek) eller den obehagliga Saudiaffären (Sten Tolgfors) har aldrig fått en vettig ursäkt/förklaring. Mystiken kring pengarna till järnvägsupprustningen som gick till att lösa ut företag som misslyckats med sitt uppdrag har aldrig skingrats (Catharina Elmsäter-Svärd). Och att Göran Hägglund och Maria Larsson vandrar i den dödsskuggans dal där deras chanser att återväljas minskar dag för dag, kan inte förlåta att de tar strid i meningslösa ärenden som att torpedera pappamånadsreformen.

Runt om Fredrik Reinfeldt alltså en sorts ensamhet, accentuerad av en ny partisekreterare som inte har mycket kvar att bevisa innan han uppnått en fulländad juholtisering. Det händer intet i något departement som förmår fånga den politiska fantasin hos medborgarna.

I riksdagen är statsministerns ensamhet en annan: han saknar adekvat huvudmotståndare. Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt kan inte väga upp att Stefan Löfven inte har säte i riksdagen. Mikael Damberg i all ära men ska vi vänta i två år på att få ett parlament med alla partiledare på plats och där det blir en match att vara regeringschef?

En riksdag behöver en stark opposition, som tvingar en regering att skärpa sig och söka samförstånd. Att lyssna på skendebatter som den mellan Damberg och Reinfeldt i ytterligare två år är en outhärdlig tanke.

Så våga det otänkbara: överraska, utlys nyval, skingra den molokna ensamheten kring en regering som uträttat en hel del men nu tappat geist, mål och karisma. Släpp partier och idéer loss, nyval i höst och för politiken en ny vår.

Bertil Torekull är publicist, författare och krönikören "Mr Trend" i tidningen Tempus.