Den 27 augusti 1991 meddelade Ingvar Carlsson att Sverige hade beslutat att erkänna de tre baltiska staternas självständighet. Det var nästan ett och ett halvt år efter Litauens självständighetsförklaring.
Somliga hävdade att detta berodde på hänsynstagande till relationerna till Sovjetunionen. Sant är att den socialdemokratiska regeringen försökte hålla de politiska kanalerna öppna för att påverka den sovjetiska ledningen. Men trots häftiga debatter rådde det politisk enighet om sakläget i Sveriges riksdag. I maj 1990 skrev ett enhälligt utrikesutskott, att de praktiska skillnaderna i erkännandefrågan mellan flertalet västerländers linje och den svenska hållningen inte skulle överdrivas.
Regeringen Carlsson var inte heller passiv under den baltiska frihetskampen. Birgitta Dahl hade som första statsråd efter kriget avlagt ett ministerbesök i Baltikum i september 1989. Ingvar Carlsson stod värd för den viktiga Ronnebykonferensen om Östersjöns miljö i september 1990. Där lyckades vi få med de baltiska utrikesministrarna trots Moskvas invändningar.
Socialdemokratins stöd inleddes redan under 1960-talet. Stödet till broderpartierna uppgick till flera miljoner kronor. Särskilt viktigt var utgivandet av estniska partiets Side och lettiskas Brivabas underjordiska tidningar och stödet till deras språkrör, som agiterade i Baltikum och övriga världen. Men vi borde nog ha kunnat göra än mer under dessa år.
KGB:s järngrepp över Baltikum var stenhårt. Det var först i januari 1989 som partisekreteraren Bo Toresson kunde besöka de nybildade estniska och lettiska folkfronterna. SAP och LO gav från den tiden valteknisk utbildning till folkfronterna samt press- och radiostöd.
I mars 1991 hade Ingvar Carlsson förklarat att Sverige bejakade den litauiska självständighetsförklaringen. Den nya linjen kom efter en dramatisk händelseutveckling. Den 11 januari 1991 sköt sovjetisk militär ihjäl 13 obeväpnade demonstranter i Vilnius. Samma vecka dödades flera civila i Riga. Ingvar Carlsson fördömde massakern vid ett möte på Sergels torg och utrikesminister Sten Andersson gjorde samma sak på Norrmalmstorg. Kort därefter inrättades tre baltiska informationskontor i Stockholm på initiativ av Sten Andersson.
Samma sommar, den 18 augusti 1991, ordnades ett möte mellan baltiska ledare och västeuropeiska socialdemokrater på Rönneberga kursgård på Lidingö. Bakgrunden var att vi i Europa hade noterat hur den baltiska frihetskampen hade hamnat i skuggan av de stora världs politiska frågorna, som Tysklands enande och det första Gulfkriget.
Rönnebergseminariet fick brådstörtat avbrytas på andra dagen, då ett kuppförsök mot Gorbatjov hade inletts i Moskva. De baltiska gästerna talade samma dag tillsammans med svenska riksdagspartiernas ledare på det mest välbesökta måndagsmötet på Norrmalmstorg någonsin.
När socialdemokraterna förlorade valet 1991, fortsattes de svenska insatserna kraftfullt av regeringen Bildt. Vid återkomsten 1994 kunde Ingvar Carlsson bygga vidare dels på de egna tidigare insatserna, dels på Bildtregeringens. Sverige förde med andra ord en konsekvent, konkret politik till stöd för Baltikum.
I dag, 20 år senare, har de baltiska folken anledning att vara stolta över vad de har åstadkommit. De är starkt integrerade i EU, anser sig tryggare än någonsin i NATO och deltar i det nordiska samarbetet.
Det är inom det senare som vi borde kräva en mera dynamisk utveckling nu när många EU-länder befinner sig i kris. Det behövs en nytändning av det slag som Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg föreslog 2009 i sin rapport om tätare nordiskt säkerhetssamarbete. Men regeringen Reinfeldt har inte tagit fasta på något enda av de högintressanta förslagen, som till exempel ett gemensamt övervakningssystem av havsmiljön i Östersjön och en samordnad marin räddningstjänst.
När det gäller det viktiga initiativet om miljön i Ronneby 1990 har dessvärre ingen svensk regering levt upp till åtagandet om att verka för att återställa den ekologiska balansen i Östersjön. Av de två svenska så kallade Östersjömiljarderna gick bara en knapp tiondel till miljöprojekt.
Och på barnavårdscentralerna i Sverige varnas blivande mödrar än i dag för att äta fisk från Östersjön.
PIERRE SCHORI
S, är diplomat och -politiker. Han var bland annat kabinettssekreterare 1982–1991 och ambassadör vid FN 2000–2004.
