Svensk ekonomi må för stunden vara ett föredöme för övriga EU, men skuldkrisen i omvärlden kommer sannolikt även att nå Sverige och sätta punkt för självbelåtenheten. Håkan Juholt, så sent som i rikdsdagsdebatten i veckan, och Tommy Waidelich agerar bekymrade statsman och säger att Socialdemokraterna är beredda till uppgörelser över blockgränsen och att "det alltid finns en öppen linje till Socialdemokraterna" för regeringen. Juholt och Waidelich kan ha de bästa intentioner. Frågan man måste ställa sig efter det socialdemokratiska partihaveriet är med vilken trovärdighet någon s-företrädare över huvud taget kan signera sådana små kärleksbrev.

Läget är alldeles för allvarligt för att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ska tillåta sig att le mjugg åt tillståndet inom socialdemokratin. Efter bostadsskandalen, medborgarskapsskandalen och en gruppledare som i riksdagen låter cirkulera mejl som odugligförklarar budgetförslaget, ser vi i dag slutligen ett parti som saknar ledning och därmed inte kan söka mandat att leda landet. Det liknar den sötaste mumma för regeringen. Samtidigt kan ledarkrisen i Socialdemokraterna bli någonting allvarligare än ett rent partiinternt problem.
Det ska erkännas att socialdemokraterna har en stilig historia när det gäller ekonomisk krishantering. Juholt och Waidelichs erbjudande om blocköverskridande uppgörelser är en anspelning på händelseförloppet den senaste gången Sverige kastades in i en allvarlig statsfinansiell kris.

Under hösten 1992 valde socialdemokraterna i opposition att se bortom det kortsiktiga partiintresset och sträcka ut handen till den borgerliga minoritetsregeringen genom samarbete om åtstramningar i två omfattande krispaket. Många av de politiska reformer som varit mest centrala för Sveriges ekonomiska återhämtning har genomförts av socialdemokratiska regeringar, ofta i samarbete med borgerliga partier.

Tittar man närmare på den socialdemokratiska reformhistoriens praktiska politik finns det skäl att bli djupt bekymrad över dagens situation. Det genomgående mönstret är nämligen att reformerna genomdrivits tämligen hårdhänt av partiledningar som litat till sin egen bedömning av vad som är politiskt och ekonomiskt nödvändigt. Trilskande partifraktioner och motsträviga riksdagsgrupper har rundats utan större sentimentalitet. Det hände att drastiska åtstramningspaket presenterades för riksdagsgruppen samma morgon som beslutet skulle tas i kammaren.

Alliansregeringen kan inte räkna med att det finns en reell möjlighet att träffa besvärliga uppgörelser med Socialdemokraterna i kommande krislägen. Förutsättningen för tidigare samarbeten brukade vara partiledningens förmåga att släpa sina sprattlande riksdagsledamöter till kammaren och få dem att rösta enligt instruktion. Dagens partiledning kan inte ens leverera en skuggbudget utan att bli allvarligt knivhuggen av sina kamrater.

Miljöpartiets Gustav Fridolin och Åsa Romson får möjligheten att kliva in i den position socialdemokratin inte längre kan fylla. Men är partiet vuxet den uppgiften? De socialdemokratiska uppgörelserna ägde rum under en tung insikt om att det på lång sikt var sin egen säng partiet bäddade – ansvaret och plikten som följer med att vara statsbärande. Miljöpartiet är tvärtom ett litet parti utan regeringserfarenhet som arbetar genom att efter läglighet flyta fram och tillbaka över blockgränsen. Den socialdemokratiska toppstyrning som var en förutsättning för 90-talsreformerna rimmar illa med Miljöpartiets partikultur. Socialdemokratins pragmatism står i kontrast mot att delar av Miljöpartiets led befolkas av idealister – en vänlig omskrivning för utopister och drömmare.
Med socialdemokratin politiskt totalförlamad av interna problem, blir de regeringserfarna partierna i minoritet i riksdagen. Man kunde önska sig bättre lägen inför den annalkande stormen.

PETER SANTESSON
är doktor i statsvetenskap och ansvarig för reformstrategi vid den borgerliga tankesmedjan Timbro.