Det är viktigt att svenska regeringen nu lagt till ekonomisk utveckling till sina tidigare biståndsmål, skriver Percy Barnevik.
Jag har från både Sverige och Afghanistan nåtts av det tragiska meddelandet att svenska soldater har omkommit och skadats de senaste dagarna. Detta illustrerar det kritiska läget i detta krigshärjade land, som jag har lärt mig att tycka om under många resor dit.
Vi utlänningar kan medverka till att bygga upp Afghanistan på flera sätt:
- Den omedelbara militära hjälpen för säkerhet och fred samt träning av afghansk personal som efterhand kan ta över efter utlänningarna.
- Stöd till ekonomisk utveckling så de utfattiga och arbetslösa människorna, 50 procent av befolkningen saknar arbete, kan försörja sig själva och få hoppet tillbaka. Båda krävs.
Min egen erfarenhet av Afghanistan går fem år tillbaka i tiden, då jag först träffade president Karzai och hans nyckelministrar i London.
De hade hört om Hand in Hands erfarenhet att i stor skala skapa små företag och jobb på den fattiga landsbygden. Jag ombads att göra en plan för Afghanistan och våren 2006 presenterade en indisk delegation och jag en.
Under sju år skulle 2,1 miljoner jobb skapas till en kostnad av cirka fem miljarder kronor. Planen täckte då 85 procent av landet.
Därefter följde för min del mycket lobbying med Världsbanken i Washington och andra institut för att klara finansieringen. 700 miljoner kronor om året kan ju låta mycket, men det motsvarar mindre än 1 procent av de årliga utländska militärutgifterna i landet. Hand in Hand jobbade samtidigt med att träna framtida afghanska fältarbetare i Kabul och Indien i hur detta jobbskapande skulle gå till.
Vi beslöt också att göra ett pilotprojekt uppe i norr för att visa hur 7000 jobb i praktiken skapades på den afghanska landsbygden före tvåmiljonersprojektet.
Detta var lite av pionjärarbete, där bland annat 5500 fattiga kvinnor tränades. Vår duktiga indiska landschef, Usha, läste Koranen och gick igenom pilotprojektet med 50 mullor och lovade att inte bryta mot islam på någon punkt. Sedan välsignades vi av en ayatolla i den lokala tv:n.
Vi bildade självhjälpsgrupper som sparade och fick låna från en gemensam kassa vi hade satt upp utan ränta, då islam förbjuder det. Småföretagen väver, syr, broderar, förädlar jordbruksprodukter, har läder- och skotillverkning, producerar hushållssalt och så vidare. Vi startade också projekt som torkning av frukt, mandlar och meloner, bland annat för export till Indien.
Dessa småföretag och smålån hamnade "under korruptions-radarn", vilket var viktigt i detta korrumperade land.
De första åren finansierade jag det hela själv, sedan fick vi pengar från bland annat den indiska regeringen och vi är nu glada för stödet från Sverige via Sida. Det är viktigt att svenska regeringen nu lagt till ekonomisk utveckling till sina tidigare biståndsmål.
I ett så fattigt land med 50 procents arbetslöshet och undersysselsatta och med så många sysselsatta inom opiumproduktionen måste flera miljoner legala produktiva jobb skapas.
För lite av biståndspengarna har gått till jobbskapande. Jag blev vansinnig på alla vägbyggen när jag först kom dit.
Afghanistan ser ut som Schweiz. Man kan bygga vägar i 100 år och det behövs ändå mer. Men vad ska man med vägar till om inget behöver transporteras och ingen har råd att resa.
Till min glädje har nu tvåmiljonerjobbprojektet AREDP, Afghanistan Rural Enterprise Development Programme, kört igång, visserligen bara i 75 procent av landet, eftersom talibanerna har flyttat fram positionerna, men i alla fall.
Mina åtta möten med president Karzai och hans ministrar känns inte bortkastade.