Hösten 1969 tog pappa mig på min första match på Malmö Stadion. Året innan hade slutat med en förnedrande andraplats, men nu var Bosse Larsson tillbaka från Västtyskland.
Jag var sju och såg inget bakom gubbarna i rock och hatt. Med jämna mellanrum skrek jag, "Bosse! Bosse! Bosse!", vilket irriterade folk som stod nära. "Skrik när han gör mål", sa pappa. Jag teg en stund, sedan skrek jag igen, tills pappa tog tag i mig, blängde och sa ifrån: "Inte ett ljud förrän Bosse gör mål!" En stund senare väsnades alla. Pappa böjde sig ner och skrek i mitt öra, för att överrösta publiken: "Nu kan du skrika på Bosse, Roland."
Så var det. Bosse levererade alltid, Malmö FF var så gott som oslagbart. Under en period om ett kvarts sekel, från 1965 till 1989, kom man i genomsnitt osannolikt drygt tvåa i Allsvenskan. Under samma period vann man serien tolv gånger - vartannat år - spelade hem Svenska Cupen nio gånger och tog sig till final i den tidens Champions League.
I dag är klubben Sveriges rikaste idrottsförening. Den äger 25 procent i en ny arena värd närmare en miljard kronor. Arenans driftsbolag ägs av MFF och det kommer att föra klubben in i en ekonomisk värld som andra allsvenska lag bara kan drömma om. Sedan sekelskiftet har man sålt spelare för en kvarts miljard kronor och köpt dyrare än något annat lag. Man har anställt vd och kommunikationschef som, vad min bedömning tillåter, verkar sköta sina jobb.

Samtidigt kämpar laget sedan åratal på nedre halvan av tabellen. I förra omgången förlorade man hemma mot ett lag från Hisingen. Tidigare i år åkte man ur Svenska Cupen mot Mjällby AIF. Landslagets startelva mot Finland i förra veckan innehöll ingen spelare från MFF. Inget tyder på att nedgången ska vändas under överskådlig framtid.
Men företaget går lysande.
Hur är det möjligt att en förening går från att dominera sin idrott till att befästa en position som medelmåttig, samtidigt som allt som är viktigt för framgång - publiken, spelarna, pengarna, personalen - pekar uppåt?
Jag tror att man måste gå tillbaka till Bosse Larssons tid för att finna ledtrådar till gåtans svar. Då fanns det bara ett tydligt mått på en elitförenings framgång: att göra fler mål än man släppte in. I dag konkurrerar detta mått med ett annat: att dra in mer pengar än man gör av med.
Låt mig vara tydlig. Jag är ingen gårdagsromantiker i det här avseendet. Dessutom är jag en otvetydig anhängare av tanken att elitidrotten bör föras in i den vidare marknadsekonomin. Det är inte bara vägen till mer underhållande elitidrott, utan dessutom en nödvändig följd av elitidrottens alltmer symbiotiska relation till medier, infrastruktur, underhållnings- och tillverkningsindustrin.

Men då måste man veta vad man gör. I MFF:s fall framskrider livet numera uppenbarligen i ett oreflekterat sammelsurium av blandade drivkrafter. Relationen mellan den gamla och nya tidens ledare är otydlig. Debacle ursäktas med finansiell framgång.
Varför fick klubbens ende guldtränare på tjugo år silkessnöret? Varför förblir mångmiljoninvesteringen Wilton Figueiredo i startelvan trots sitt sportsliga misslyckande? Inte i något av fallen kan man påstå att skälen är sportsliga. Och så den stora frågan: varför är Hasse Borg kvar som sportchef? Att det inte beror på sportsliga framgångar är så uppenbart att det är att slå in öppna dörrar att påpeka det.

Jag tvivlar inte på MFF-ledningens sportsliga glöd, men faktum är att man inte tar fotbollen på allvar. Förklaringen är att de ekonomiska vinsterna fungerar som plåster på såret. Vinst på det ena området ursäktar förlust på det andra. Vinnarekulturen i omklädningsrummet har flyttats över till styrelserummet. Den problematiken är ny inom svensk idrott och MFF är först att tvingas hantera den. Andra allsvenska klubbar, som ligger steget efter i att föra in sin verksamhet i framtiden, men som också ska dit, skulle göra klokt i att studera det skånska exemplet.
Att guldet ska hem till Malmö bör syfta på medaljen. Inte kosingen.



ROLAND POIRIER MARTINSSON
Roland Poirier Martinsson är filosof och författare.
Han spelade som ung i IFK Kristianstad i division
1 med Tom Prahl som tränare. Han sover, äter och andas MFF.