Oljekatastrofen i Mexikanska golfen når nya förskräckande nivåer praktiskt taget varje dag. Stora mängder olja läcker rakt ut i havet utan att BP, med alla sina resurser, kan stoppa det. Skadorna för människor och ekosystemen är obeskrivliga. När läckan kan tätas vet vi inte, men det kommer att ta månader att få stopp på det, år att sanera och decennier för såren att läka - om de någonsin gör det. Bortsett från människors lidanden och skador på miljön finns det också en ekonomisk sida av katastrofen.
BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg har lovat president Barack Obama att avsätta 20 miljarder dollar till en specialfond, som ska täcka alla kostnader. Men var slutnotan hamnar vet ingen, inte heller om BP överlever och vem som annars får betala.
Olyckan ställer åter frågan om vår användning av olja på sin spets. Vi använder mer och mer, samtidigt som den blir allt svårare att hitta. Förr var det ganska lätt att hitta nya oljekällor och man kunde pumpa upp oljan utan några större risker eller kostnader. Men den tiden är förbi - i dag söker man oljan på allt mer extrema platser och riskerna ökar. En del av problemet i Mexikanska golfen beror på just detta.
Plattformen som exploderade och sjönk borrade på 1 500 meters djup, ett djup med extrema förhållanden där bolagen saknar kontroll eller beredskap om något går fel. Att borra efter olja under sådana omständigheter är dumhetens och girighetens triumf över logik och förstånd.
I USA har Barack Obama nyligen infört ett tillfälligt stopp för oljeborrning på stora havsdjup medan olyckan utreds. Myndigheterna har också stoppat 33 nya borrhål som var på väg att öppnas i Mexikanska golfen. Många experter menar att olyckan har förändrat situationen för djuphavsborrning även på längre sikt.
Låt oss hoppas det. Men risken är stor att vi som inte bor i närheten glömmer frågan när hålet väl är blockerat och media har åkt hem. Då återstår bara det mödosamma arbetet med att försöka återställa vad som skadats medan oljebolagen lobbar för att få fortsätta och industrin ropar efter mer billig olja.
Vi säger att vi ska låta oljan ligga kvar i marken, det är det enda rimliga. Det är inte bara så att vi saknar teknik och kunskap för att få upp den på ett säkert sätt, sökandet efter mer olja förstör också sådant vi behöver och vill ha. Skyddade regnskogar huggs ned, urbefolkningar fördrivs och känsliga ekosystem riskeras. Ett av de områden som riskerar att förvandlas till ett stort oljeborrfält är Arktis. Ironiskt nog har klimatförändringarna gjort att Arktis smälter och gör det möjligt att utvinna de stora mängder olja som anses finnas där. Redan pågår undersökningar på ställen man tidigare inte kunde prospektera. Det är med fasa vi tänker på vilka följderna kan bli.
Men det finns ytterligare ett skäl till att låta oljan ligga. Vi måste inse att all olja som pumpas upp kommer att användas och att den då ger utsläpp som påverkar vårt klimat. Bolagen har redan hittat mer olja, gas och kol än vad mänskligheten kan använda om vi vill undvika en katastrofal klimatförändring. Att leta efter mer är inte baraologiskt, det är direkt dumt.
I år använder oljeindustrin motsvarande 3 000 miljarder kronor till att leta efter mer olja. Om man i stället använde de pengarna till att utveckla och bygga ut förnybar energi skulle man göra mänskligheten en tjänst.
Miljöpartiet de Gröna och andra gröna partier i världen vill begränsa ny exploatering av olja och gas - särskilt i socialt, kulturellt eller ekologiskt känsliga miljöer - och utvinning under extrema och svårkontrollerade former, till exempel djuphavsborrning. Följderna och riskerna är helt enkelt oacceptabla och de pengar som används behövs bättre till utbyggnad och utveckling av förnybar energi och effektiviseringar.
Inget ont som inte har något gott med sig brukar man säga. Olyckan i Mexikanska golfen har fört mycket ont med sig - låt oss hoppas att den också för mycket gott med sig. Låt oljan ligga.
MARIA WETTERSTRAND
PETER ERIKSSON
