Sexköpslagen gör prostituerade till irrationella varelser som staten måste skydda från sig själva, skriver Paulina Neuding och Sanna Rayman.
Vid Malmö tingsrätt förbereds just nu en rättegång som ska avgöra hur mycket våld man ska kunna samtycka till i samband med sex. Det som är sexuellt självskadebeteende ska på så vis definieras och förklaras olagligt. I fråga om prostitution är den exakta gränsen fastställd i lag sedan elva år tillbaka - att köpa sex av en kvinna är ett brott, oavsett om hon samtycker eller inte.
På så vis skiljer vi i lag ut sunda och normala sexuella aktiviteter, från destruktiva och olagliga. Frågan är om vi gör det på rätt grunder.
När Justitiekansler Anna Skarhed presenterade sin utredning av sexköpslagen i våras konstaterade hon att kvinnor i prostitution ofta har en historia av sexuella övergrepp. Vi ifrågasätter inte det sambandet. Däremot finns det anledning att nyansera de implikationer som sambandet mellan övergrepp och senare sexuella aktiviteter ges i debatten. Man tycks ofta förutsätta att prostitutionen stillar ett självskadebehov hos kvinnor som blivit våldtagna. Det kan säkert stämma i flera fall, men på vilka grunder gör vi det till en allmän sanning att våldtäkt tar ifrån kvinnor deras självbevarelsedrift?
En liknande syn på kvinnor som utsatts för övergrepp präglade också diskussionen kring ovan nämnda s&m-fall i Malmö, där en sextonårig flicka hade våldssex med en nätbekant. I medierapporteringen framkom att hon tidigare hade varit med om en våldtäkt, eller i alla fall sagt detta till sin äldre sexpartner. I debatten togs detta till intäkt för att det rörde sig om ett utnyttjande av en ung människa som var ute efter att skada sig själv. Återigen. Om det stämmer i det aktuella fallet vet vi naturligtvis inte. Men vi vänder oss emot föreställningen att en våldtäkt generellt skulle driva kvinnor att skada sig själva.
I senaste numret av Neo benar vi i de föreställningar som finns kring kvinnors reaktioner på övergrepp, särskilt i förhållande till s&m. Forskningen är förvisso skral, men en större kartläggning i Australien har inte visat något samband mellan övergrepp och s&m-sex.
Men också vad gäller människor som varit med om övergrepp gav de personer vi talade med en betydligt mer nyanserad bild än det förenklade antagandet om självskadebeteende. Sexuellt utagerande, såväl genom s&m som annat, kan förefalla destruktivt, men det kan också vara en konstruktiv krishantering efter ett övergrepp. Risktagandet blir ett sätt att närma sig sin rädsla, en strategi för att ge världen och intimiteten en chans att bevisa sig bättre och värdigare än hittills.
Enligt den traditionella patriarkala uppfattningen innebär däremot en våldtäkt att en kvinna i någon mening är förstörd, berövad sitt värde. På samma sätt ser vi hur argumentet "Hon hade ju blivit våldtagen" speglar uppfattningen att en våldtäkt påverkar kvinnors mest grundläggande mänskliga egenskaper. Man förutsätter helt enkelt att en våldtäkt skulle ta ifrån kvinnor förmågan att veta sitt eget bästa och handla rationellt, och därmed beröva dem något av deras mänsklighet.
Detta synsätt blir särskilt uttalat i prostitutionsdebatten. I sin nya bok "Varat och varan" ger Kajsa Ekis-Ekman det liberala motståndet mot sexköpslagen en god match, inte minst genom att nyansera det för vänstern så vanliga offerperspektivet och låta de prostituerade vara egna aktörer samtidigt som hon beskriver utsattheten. Det finns inga skäl att blunda för den utsattheten. Men likväl innebär sexköpslagen att vi gör alla prostituerade till irrationella varelser som staten måste skydda från sig själva. Det är talande att även Ekis Ekman i Flamman (25/8) beskriver prostitution i Sverige som "ett slags självskadebeteende".
Är det rimligt att vi förbjuder sexköp och drar snäva gränser för s&m-sex om vi inte säkert vet att det alltid är ett självskadebeteende? Man bör också fråga sig om alla former av självdestruktivitet bör vara föremål för lagstiftning. Räcker det som ensamt argument i frågor som faktiskt rör alla kvinnors domvärjo över den egna kroppen?PAULINA NEUDING är chefredaktör för Magasinet Neo.
SANNA RAYMAN är ledarskribent på på Svenska Dagbladet.