Så här nära valet tävlar politikerna om väljarnas uppmärksamhet för att förmedla sina visioner om ett bra liv. Det är lätt att ryckas med i flödet av alla utspel från tunnelbanebutler till föräldrakvarsittning, men det kan vara minst lika intressant att lyssna efter vad som inte sägs.
Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tidspolitiken har mot bakgrund av den starka kopplingen mellan tidsmässig välfärd och fördelningen av produktionens vinster av tradition varit en av vänsterns paradgrenar. I början av 2000-talet började även några borgerliga partier påtala behovet att hjälpa den tidspressade medelklassen som stressas när upptagenhet blir arbetslivets nya hedersutmärkelse.
Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

Samtidigt finns inga indikationer på att tidspressen i människornas vardag skulle ha minskat. Resultaten i min kommande avhandling "Om tidens värde" visar tydligt att många människor i dagens Sverige upplever stor tidsknapphet och skulle välkomna att tiden fick en större plats i välfärdsbegreppet.

Många beskriver ett vardagsliv ur balans och saknar tid att ägna sig åt familjen, sociala aktiviteter och inte minst sig själva. I ett hypotetiskt val mellan en kraftig löneökning och mer ledig tid väljer majoriteten mer tid och uttrycker samtidigt en önskan om politiska förändringar som luckrar upp förvärvsarbetets styrning av vardagslivet. Det framkommer också tydliga indikationer på att dagens uppskruvade tempo har negativa miljökonsekvenser. Ändå är det nästan helt tyst om tiden.

Alliansen lutar sig visserligen mot RUT-avdraget, men det utnyttjas mest av välbeställda hushåll i storstadsområdena. Nyligen presenterade S i Stockholm ett förslag med hushållsnära tjänster i anknytning till tunnelbanan som mest verkar handla om att dämpa symptomen - inte angripa orsaken till vardagsstressen: Förvärvsarbetets funktion som måttstock för alla andra aktiviteters värde.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har visserligen en allmän arbetstidsförkortning som punkt i sina partiprogram. Men i valrörelsen ligger de lågt med tidspolitiska förslag. Vänsterpartiets partistyrelse ville inför valet slopa kravet på sex timmars arbetsdag, men deklarerade senare att det är det enda rödgröna partiet som driver på en generell arbetstidsförkortning.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven. I Maria Wetterstrand nyutkomna bok "Den nya gröna vågen" finns några tidspolitiska reflektioner, men kravet på en generell arbetstidsförkortning lyser med sin frånvaro. I stället serveras en tämligen oförarglig cocktail av individuella lösningar och långsamhetsromatik.
MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.
Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.




PAUL FUEHRER
Paul Fuehrer är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet. I höst disputerar han på avhandlingen ”Om tidens värde”. Undr lediga dagar försöker Paul leva som sin katt, sover mycket, strosar runt, fikar och umgås.