Jan Guillou är kränkt av att det är Expressens reporter och inte han själv som har nominerats till journalistpriset Guldspaden. De flesta uppgifterna i Expressens avslöjande kommer ju från honom. Kanske är det så. Men poängen är att Guillou i en mansålder har haft denna omfattande kunskap om vad Guillou gjorde för att hamna på KGB:s avlöningslista, utan att se till att kunskapen nådde allmänheten. Expressen fann det dokument som förmådde Jan Guillou att öppna språklådan. En viktig uppgift kan vara 40 år gammal, men den blir en nyhet först då den blir tillgänglig för allmänheten.
Priser i journalistik ska trots allt tilldelas den som ser till att uppgifter av stort allmänintresse blir kända för den breda allmänheten. Så någon guldspade är nog inte aktuell för Guillou denna gång; men finns det någon jury som delar ut en förgylld mussla för konsten att i årtionde efter årtionde hemlighålla hett stoff, ja, då ligger han bra till.
Pressens självsanerande system är i första hand till för att vanliga medborgare ska kunna hävda sin rätt gentemot en tidning. De flesta människor får inte utförlig plats i medierna för att bemöta en kränkande publicering. Men Jan Guillou har i praktiken stora möjligheter att bemöta och kommentera Expressens avslöjande. I egenskap av Publicistklubbens ordförande har Jan Guillou varit ordförande i Pressens Samarbetsnämnd som är huvudman för PO och Opinionsnämnd.
Jag beklagar att Guillou använder sig av PO-institutionen i sin pågående uppgörelse med Expressen. Detta är en fråga som bör avgöras genom debatter och seminarier, inte genom att bedöma någon enskild formulering. Om Jan Guillou menade allvar med sin kritik borde han stämma Expressen och få saken rättsligt prövad. En sådan rättegång efter kronprinsessbröllopet och den tyngda svenska pressen hade åter kunnat se muntert på tillvaron.
Jag beklagar också att PO i sitt utlåtande hävdar att Expressen bör klandras i detta fall. Ser man till helheten, det vill säga ämnets vikt och allmänintresse och anmälarens position i mediesamhället, ger det ett märkligt intryck att slå ned på en "övertolkning" av materialet. Det är möjligt att Expressen kunde ha tagit det lite lugnare, men att hävda att detta har vållat Guillou en oförsvarlig publicitetsskada kan väl inte ens anmälaren själv ta på fullt allvar?
Pressombudsmannen har för tillfället nog med bekymmer - utan denna spektakulära okynnesanmälan. Tidningsbranschen knotar över att den i praktiken bekostar hela verksamheten trots att Journalistförbundet och Publicistklubben är jämbördiga parter. Det är unikt att arbetsgivare och löntagare på detta sätt delar på ansvaret för branschens självsanerande verksamhet. Det är möjligt att denna sista yttring av Saltsjöbadsandan försvinner och att de alltmer direktörsstyrda tidningsföretagen ensamma svarar för verksamheten. Då får vi en ordning som påminner om den brittiska. I den engelska opinionsnämnden - Press Complaints Commission - sitter företrädare för allmänheten och för tidningsledningarna.
Det anglosaxiska systemet innebär att tidningarna noggrant kontrollerar sina uppgifter och sedan inte drar sig för att på ett tidigt stadium publicera namnet på den misstänkte. Den svenska pressetiska modellen innebär att man oftast skriver om icke namngivna personer som "Tv-mannen" eller "nöjesprofilen". Tyvärr innebär det att rykten och obestyrkta uppgifter kan slinka med - ingen namngiven skadas ju. När sedan "Tv-mannen" träder fram eller döms namnges han och drabbas även av de överdrivna eller osanna uppgifter som publicerades i det första skedet.
Pressombudsmannen i Sverige har trots allt medverkat till att hela den svenska pressen har en hygglig pressetisk standard. I England finns några av världens bästa och mest seriösa tidningar, men där finns också några riktigt opålitliga tidningar. Avståndet mellan "the good guys" och "the bad guys" är mycket stort - i Sverige är det överraskande litet.
Det är möjligt att Sverige i sinom tid får en teknikneutral grundlag om yttrandefrihet. Nu är ju vår ärorika tryckfrihetsförordning inriktad just på tekniken, tryckningen, och en annan grundlag skyddar tv etcetera. Då ligger det nära till hands att fråga sig om vi också ska ha en "teknikneutral" medieombudsman i stället för gamla tiders pressombudsman?
Pär-Arne Jigenius
