I morgon är det internationella barndagen. Då ska vi fira. Vi ska debattera, tala om och belysa barns rättigheter. Det är bra och viktigt. På Kamratposten bestämde vi oss för att låta våra läsare komma till tals inför den stora dagen. Närapå 6000 barn i åldrarna 8- 14 år fick svara på frågor om sina föräldrar. För visst är väl ändå föräldrars kärlek och omsorg ett barns främsta rättighet.
Resultatet är ur många aspekter underbar läsning för svenska föräldrar. Till exempel tycker 54,5 procent av barnen att deras mammor inte behöver ändra på sig alls, de är redan perfekta. Andelen perfekta pappor är 52 procent. Är du en av dem?
Å andra sidan önskade nästan 20 procent att deras föräldrar var gladare och cirka tio procent önskade att föräldrarna var snällare. Svaren påverkas såklart av barnens sinnesstämning vid testtillfället och är kanske inte helt tillförlitliga. Därför ska vi inte göra våra resultat till absolut sanning. Men det finns delar av undersökningen där tolkningsmånen är väldigt liten. Och är du pappa ska du läsa väldigt noga nu.
Om svenska barn blir ledsna vill 40,9 procent tala med sin mamma, 24,2 procent vill tala med en kompis, 11,7 procent vill tala med någon annan och 10,9 procent vill inte tala med någon alls. Endast 5,4 procent väljer sin pappa. Övriga svarade att de helst talar med syskon eller skolpersonal.

Svenska barn väljer alltså hellre att inte prata med någon alls än att bli tröstade av sina pappor. Smaka på den. Vi pappor är femma på listan. Och det gäller för BÅDE flickor och pojkar.
I den jämställdhetsdebatt som pågått under decennier nu har man kunnat förledas att tro att om man bara är duktig och är pappaledig ordentligt och tar gemensamt ansvar de första åren så blir ens förhållande till barnen mycket bättre. Och visst är det så, till viss del. Det har varit mycket tydligt för mig att min son mått bättre när jag också varit närvarande, och att min familj tjänar på gemensamt ansvar. Men Kamratpostens undersökning ger klara besked om att ansvaret måste fortgå. Det är inte över när våra barn börjar dagis. Va!? Men vad ska jag då göra? Nu finns det ju inga pappadagar kvar, och inget tryck från samhället. Jag hinner ju för fan knappt andas!
Barnen som svarade på undersökningen sitter inne med svaret. Och det är väldigt tydligt. Barnen vill att du andas med dem. Och pratar - det svenska barn helst av allt vill göra mer med sina föräldrar är att prata.
De vill hellre prata med dig än titta på tv med dig. Hellre prata med dig än sitta vid datorn med dig. Hellre bara sitta rakt upp och ned, titta dig i ögonen och prata om livet än något annat de kan komma på att göra.
"Jag vill bara vara med honom".
"Jag vill bara umgås, jag njuter av den stunden".
"Jag vill ofta hitta på något, men han verkar inte intresserad av det".
Ovan ser du är några av rösterna om pappor ur undersökningen. Är det för mycket begärt av våra barn? Är det orimliga krav de ställer på oss pappor?
De flesta i Sverige kan ge sina barn ett överflöd av saker och upplevelser. Och det gör vi. Men vi vet ju längst inne att det inte räcker. Vi vet ju det. Och ändå levererar vi inte. Speciellt inte vi pappor.

Dags att vakna! Det är inte några flummiga barnpsykologer eller någon barnexpert med kändisstatus som berättar hur det ligger till den här gången. Det är ditt barn. Och när ditt barn vill ha tröst så ligger du långt ner på listan, pappa. Är du nöjd med det eller ska vi ta och skärpa till oss nu? Barnen är inte framtiden, som det brukar heta. De är här och nu. Och det borde vi också klara av att vara en liten stund då och då.
Jag kan inte tänka mig något omanligare än att inte klara av att trösta sina egna barn. Jag vill desperat vara minst tvåa på min sons lista. Och i dag bestämmer jag mig för att bli det. Om det kostar mig några timmars arbete i veckan så må det vara hänt. Och till alla er pappor som inte kan styra sin tid lika fritt som jag, här är några insidertips från barnen i undersökningen:
"Kramas".
"Laga mat ihop".
"Göra läxorna ihop".
"Missa inte mina matcher".
"Hoppa studsmatta tillsammans".
"Klättra och prata om Harry Potter."
"Strunta i nyheterna i kväll och gå en promenad".
Kom igen pappor, nu rycker vi upp oss. Eller är det för mycket begärt?