Erik Edelstam tillsammans med sin far, Harald, i Manila 1967. I dag är det premiär för filmen "Svarta nejlikan" som handlar om Harald Edelstams tid som ambassadör i Chile under militärkuppen. En film som är en historieförfalskning enligt sonen Erik. Foto: PRIVAT och MOVIEFAN
Erik Edelstam tillsammans med sin far, Harald, i Manila 1967. I dag är det premiär för filmen "Svarta nejlikan" som handlar om Harald Edelstams tid som ambassadör i Chile under militärkuppen. En film som är en historieförfalskning enligt sonen Erik.  Foto: PRIVAT och MOVIEFAN

Pappa räddade liv – blev mobbad på UD

Publicerad
Den svenske ambassadören Harald Edelstam anses ha räddat åtskilliga liv under militärkuppen i Chile och han har kallats en sentida Raoul Wallenberg.
Men hans insatser i Chile uppskattades inte av UD, där han blev utfryst.
Det skriver i dag ERIK EDELSTAM, son till Harald. Erik Edelstam är heller inte imponerad av filmen om hans far som har premiär i dag, som han anser är historieförfalskning.
10 december 1973 anlände den svenske ambassadören i Chile, min fader, Harald Edelstam, till Arlanda under stor uppståndelse. Ett vimmel av chilenska flyktingar med plakat och blommor och naturligtvis ett stort medieuppbåd.
Harald hade lyckats med konststycket att, som förste svenska sändebudet någonsin, bli förklarad ”persona non grata”, eller som chilenska UD uttryckte saken: ”Hans persona grata hade upphört att gälla.”
Min bror Hans var där när Harald kom som en galning, tjoande och viftande, inlindad i en stor chilensk flagga. Hela folkmassan jublade och fotoblixtarna smattrade. Hans råkade stå bredvid en av Haralds chefer, dåvarande kabinettssekreteraren Sverker Åström. Hans berättade att ju mer den mycket uppjagade Harald tjoade, desto bistrare såg Åström ut.

Jag såg själv spektaklet på tv och tyckte det var overkligt att se min mycket värdige och måttfulle fader i en sådan roll.
Utvisningen var kulmen av en, nästan på dagen, tre månader lång och ojämn kamp mellan Harald och den olagliga militärjuntan som hade tagit makten  11 september och startat en utrotningskampanj mot sina motståndare.
Harald med sitt mycket stora rättspatos och sin humanitära ande kunde inte sitta still. Han predikade alltid för oss barn hur viktigt det var att man skulle hjälpa medmänniskor i nöd och att aldrig godta att en starkare slår en svagare. Det paradoxala var att han själv blev mobbad av chefer, medarbetare och departementet under nästan hela sitt yrkesliv. Men han höll förvisso också, ibland, en onödigt hög profil, som vid ankomsten till Arlanda.

Harald hade redan innan skaffat sig fiender på UD. En av dem var den politiske chefen Wilhelm Wachtmeister. Han skrev om Harald på ett mycket nedlåtande sätt i sin memoarbok och hade hackat på honom i åratal, vilket jag har sett på skriftväxlingen mellan Harald och UD eller ”Cabinet”, som den interna avsändaren kallas. Det var Wachtmeister som lusläste Haralds rapporter från Guatemala och Chile och som hela tiden klankade ned på formuleringarna.
Det som retade Cabinet, och även juntan, mest var att Harald ständigt pratade med journalister. Han ville väcka världsopinionen. Ingen visste då egentligen vad som hände i fängelserna och i tortyrcentralerna. Harald visste – och ville berätta det.
Efter kuppen 11 september 1973 började flyktingar hoppa över svenska ambassadens stängsel. För Haralds del fanns inga alternativ utan han släppte in dem utan tvekan och ställde regeringen inför ett ”fait accompli”. De han inte kunde ta emot slussade han över till motvilliga kolleger på andra ambassader. Han startade en kampanj för att förmå sina kolleger att släppa på formaliteterna och ta emot flyktingar, vilket lyckades över förväntan. På detta sätt kan man säga att han direkt och indirekt räddade livet på tusentals flyktingar.
Harald hade hela tiden stöd från regeringen, det vill säga Olof Palme, som han kände sedan länge. Lisbet Palme berättade för mig hur Harald ringde hem till radhuset i Vällingby på kvällarna och hur Olof stod i köket och diskuterade med honom i telefonen hur de skulle göra. Harald var därför väldigt säker på sin sak och kände att han kunde ta ut svängarna ordentligt, vilket han också gjorde.

Han hade föga stöd från UD. Hans bror Axel, som också satt i ledningen på UD, berättade att han var den ende som höll på Harald. Alla andra chefer ville kalla hem honom.
Han möttes av en iskyla från sina kolleger på UD. Ingen talade med honom och han fick sitta ensam i lunchrummet. Bara de yngre medarbetarna tyckte att han hade gjort en stor insats. Vad man än må säga om Haralds, ibland provocerande och dåraktiga uttalanden, så räddade han faktiskt livet på tusentals chilenare. Hans fördomsfulla kolleger vid den tiden hade väl på sin höjd hjälpt någon berusad gäst på ett cocktailparty.

Men regeringen svek honom också. Harald hade förväntat sig att få en post i Europa, efter många år i Asien och Latinamerika. Han ville komma närmre sin stora familj och många vänner. Men Palme och utrikesministern Sven Andersson ville inte ge honom ett erkännande för sina humanitära insatser, utan sparkade ut honom i periferin, till Algeriet, med några vaga ursäkter. Palme sa till Harald att Algeriet var ett viktigt land, dit Sverige behövde exportera mer. Harald blev naturligtvis oerhört besviken och satt på denna tämligen ointressanta och händelselösa plats i fem år tills han blev pensionerad.

Han borde ha vetat bättre. När han kom till Sverige efter att fått fly hals över huvud från Norge 1944, fick han också då ett dåligt bemötande. Han hade varit djupt engagerad i den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten, och var bland annat med att rädda tusentals människor, däribland ett stort antal judar. Den norska exilregeringen fick reda på att Gestapo var efter honom och varnade den svenska regeringen. Den norske ministern i Stockholm, Jens Bull, tog löfte av regeringen att Harald inte skulle få konsekvenser av varningen. Han hade gjort så pass stora tjänster i Norge och var en av krigshjältarna. Men utrikesministern Christian Günther svek löftet och satte Harald på straffkommendering att rätta reseräkningar på UD:s vind.

I dag är det
galapremiär på en film om Harald i Chile efter kuppen. Jag har ännu inte sett filmen men har läst manuset, som oroar mig mycket. Eftersom jag är nästan färdig med en stor biografi om min far vet jag exakt vad som hände. Dåvarande Rapportkorrespondenten Jan Sandquist, som var där när allt hände, och jag har rekonstruerat Haralds göranden och låtanden in i detalj. Jag kan lugnt säga att filmen ligger långt från sanningen. Researchen verkar ha varit mycket dålig, det kan man också se på detaljerna.
Filmens regissör, Ulf Hultberg, medger att mycket är uppdiktat men att Harald som offentlig person får finna sig i att bli lånad till en halvfiktiv film. Jag skulle vilja kalla det för historieförfalskning. Tänk om publiken verkligen tror att Harald var en sådan person, som han framställs i manuset. Förtjänar han den här behandlingen eller fortsätter han att bli mobbad även efter sin död?

ERIK EDELSTAM
Erik Edelstam är fil kand konstnär och skribent och bor i Paris. Boken om Harald Edelstam kommer att heta: ”Den Svarta Nejlikan. Berättelsen om en svensk diplomats liv och hans tid”
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag