Samarbetet mellan de rödgröna partierna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Plattformen "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" utgör en välbehövlig vitamininjektion i socialdemokratisk utrikespolitik. I plattformen betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.
USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs samt att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstolen ICC. De rödgröna kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

När det gäller den enskilda uppmärksammade formuleringen om alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas så är den ur socialdemokratisk synvinkel ett olycksfall i arbetet. Miljöpartiet och främst Vänsterpartiet tycker formuleringen är bra som den är, medan Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin får göra sitt bästa för att förklara att den egentligen betyder något annat än vad det står.
Socialdemokratin har haft svårt att hantera sitt utrikespolitiska arv efter Olof Palme. Från mitten av 1960-talet fram till kalla krigets slut förknippades svensk och socialdemokratisk utrikespolitik med neutralitetspolitik, en öppen kritik av supermakterna USA och Sovjetunionen, ett självständigt ställningstagande i internationella konflikter, stöd åt nationella befrielserörelser samt solidaritet med de förtyckta folken i tredje världen.

Men efter det kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU har det blivit svårare att karaktärisera den socialdemokratiska utrikespolitiken. Alltför ofta har mantrat upprepats att Sverige ska bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik, men utan att det framgått vilken politik man vill att EU ska föra. EU:s enighet blev ett mål i sig, medan de ideologiska skiljelinjer som finns mellan vänster och höger i EU när det gäller utrikespolitiken kom i skymundan. Det har inte alls varit bra - vare sig för socialdemokratin eller för den utrikespolitiska debatten. 

Inom socialdemokratin finns ett starkt stöd för en mer radikal utrikespolitik. På partikongressen i höstas körde delegaterna i flera viktiga utrikespolitiska frågor över partiledningen, till exempel i frågan om ett erkännande av det armeniska folkmordet samt krav på ett svenskt erkännande av Västsahara. Partiledningen lyckades med nöd och näppe få kongressens stöd för en fortsatt svensk militär närvaro i Afghanistan. Den rödgröna valplattformens tydliga skrivningar i fråga om nedrustning, Mellanöstern och begränsningar för det svenska Nato-samarbetet är ytterligare beståndsdelar i en radikalisering av utrikespolitiken.

Men det är viktigt att en ny rödgrön utrikespolitik inte blir ett nostalgiskt tillbakablickande till Palme-eran. En rödgrön utrikespolitik måste ta utgångspunkt i grundläggande värden om frihet, jämlikhet och solidaritet och utifrån dessa forma en konkret politik för en värld som är betydligt mer individualiserad och betonar mänskliga rättigheter mycket starkare än vad som var fallet under det kalla krigets dagar. Den gemensamma rödgröna plattformen är en bra början.
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap och ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen.