I september 1987 tuffade På spårets premiärupplaga i väg från perrongen i Göteborg, och sedan dess har programmet fraktat sitt miljövänliga gods runt om i land och riken världen över. Utan att drämma till med floskulösa överord vågar jag nog påstå att På spåret har blivit en ansenlig del av svensk tv-tradition.
När jag själv blev uppringd för att medverka i den andra säsongen hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle komma att jobba med programmet under 21 år. Men tittarsiffrorna håller fortfarande i sig år från år, vissa säsonger stiger de rentav fortfarande.
I takt med att åren har gått har dock publiken till viss del förändrats. Från början var det främst medelålders och äldre tittare som lockades av programmet. I dag tittar även många ungdomar - utan att jag kan förklara hur så var vi plötsligt kult. Jag har träffat unga människor som berättat att de klär upp sig i högtidskläder inför varje final.
På spåret är förresten något så pass ovanligt som en svensk originalidé, det var trojkan Steen Priwin, Ingvar Oldsberg och Lennart Andersson som kom på denna säregna skapelse. Den har också gått på export. Norsk tv köpte nämligen "oss" och lanserade sedan programmet som Jorda runt.
Varför har då På spåret blivit så betittat och omtyckt? Flera faktorer har bidragit:
Själva tävlingsidén är smått genial och berikande i sitt breda utbud av frågor av högst skiftande karaktär.
Skickliga tävlande som bjudit på sig själva.
Duktiga medarbetare - hängivna producenter, kompetent golvpersonal och schvungfulla musiker.
Och så har vi självfallet mr På spåret himself, associationsrappe Ingvar Oldsberg. Fram till nu har han ju lett samtliga program och gjort det med befriande charm och en sällsam förmåga att skapa en trivsam stämning såväl i studion som i tv-rum runt om i landet.
Ytterligare en förklaring till framgången tror jag är att På spåret har fungerat som en motvikt mot ytligheten i många andra program. Vi har lyckats väcka tittarnas intresse utan att trycka ned och förnedra deltagarna. Man får inte glömma bort att tv-landskapet har förändrats dramatiskt sedan 1987. När de tävlanden drog i nödbromsen första gången fanns ännu bara två kanaler i Sverige.
Alla vi som haft förmånen att arbeta med projektet har stortrivts. Ibland brukade jag säga till Ingvar:
- Vi har ju mycket roligare än publiken.
Särskilt underhållande har det känts när vi knåpat ihop de kufiska ledtrådarna på de olika poängnivåerna. Här ett bevis på vår strävan efter en hög seriös nivå:
- Vi är på väg till Sveriges största svinstia.
Svar: Gränna (med polkagrisfabrikerna).
En annan, ganska morbid, variant:
- Vi lämnar stad som också känd kvinna lämnade, hals över huvud.
Svar: vi åker från Kristianstad där Anna Månsdotter (beryktad som Yngsjömörderskan) ju halshöggs av bödeln Dahlman en kall vinterdag 1890.
Ingvar och jag fick ju också rikliga tillfällen att dokumentera bristen på skådespelartalang i de sketcher som jag skrev och i vilka vi agerade som nationella åtlöjen.
En hel karavan duktiga och färgstarka tävlanden har varit med och möjliggjort framgångarna. Anmärkningsvärt är att många hämtats ur idrottens värld, som Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren, Tommy Engstrand, Lars-Gunnar Björklund och Stefan Holm - alla med suveräna kunskaper.
Givetvis har också flera kvinnliga deltagare visat prov på eminent allmänbildning. Bland annat kan nämnas Cecilia Hagen och Birgit Carlstén.
De senaste årens dominant är Johan Wester. Den kraftfulle skåningen har vunnit tillsammans med såväl Anne Lundberg som Lisa Syrén.
Bildningsnivån har generellt sett varit påfallande god i denna tävling där vinnarna får nöja sig med ovansklig ära i stället för jorden runt-resor och lackskimrande lyxbilar.
Nu är vi framme vid överlämnandet till en ny epok i programmet. Jag är övertygad om att Kristian Luuk och Fredrik Lindström på bästa sätt kommer att förvalta På spåret-arvet och sätta sin prägel på fredagskvällarna.
Så lycka till mina herrar!
Nu retirerar mångårige vännen Ingvar Oldsberg och jag till minneskamrarna och frågar oss lite försynt: vart är vi egentligen på väg?
BJÖRN HELLBERG
