Oskuldsingrepp, det vill säga operationer för att återställa mödomshinnan har förts fram som en jämställdhets-fråga. Även om jag är glad att debatten förs, blir jag förvånad över debattörernas kritiska inställning till skattefinansiering av oskuldsingreppen. Enligt kritikerna skulle skattefinansiering innebära en sanktionering av ingreppet från samhällets sida och understödja myten om en kroppsdel som faktiskt inte finns. Samhället skulle på så sätt legitimera hederskulturen och ge stöd åt bilden att kvinnan är mannens ägodel.
Denna syn på oskuldsingreppen vittnar om en oförmåga att se kopplingen mellan hedersrelaterat våld och oskuldsmyt. Man ser därför inte heller vilken betydelse oskuldsingreppen kan få för hederskulturens upplösning i vårt land.
Med möjligheten att ”återställa” den fiktiva mödomshinnan försvinner föreställningen att mannen säkert kan veta om en kvinna har haft sexuella förbindelser före äktenskapet.

I Mellanöstern, Pakistan och Nordafrika har en familjs heder sedan urminnes tider förknippats med döttrarnas oskuld och sedesamma leverne. Kyskhetsnormen upprätthålls av mammorna som är rädda för att deras döttrar förlorar sina möjligheter att bli bra gifta om de förlorar sin oskuld. De stänger in sina egna döttrar och skvallrar om andras. Hedersbegreppet förklaras av att det alltid har varit viktigt att ha en stor släkt med stark sammanhållning för att klara sig. Det viktigaste medlet för att upprätthålla den starka släkten är att noga överväga vem som gifter sig med vem. Antingen gifter sig ungdomarna planerat inom släkten och då stärks sammanhållningen eller så arrangeras äktenskap med en annan släkt som man behöver knyta band till. Om barnen kräver att själva få välja vem de ska gifta sig med hotas familjens ställning. Det finns alltså ingen frihet för unga människor att välja sin partner. En flicka som förlorat sin
oskuld och har vanärat sin familj behöver inte alltid mördas men förskjuts av sin familj och betraktas som död.
Naturligtvis finns även familjer med moderna värderingar som ger ungdomarna frihet att leva sina egna liv. Men den förtryckande kulturen är fortfarande utbredd, även bland familjer i Sverige med rötter i dessa områden.
Med möjligheten att genomföra ”oskuldsingrepp” bleknar myten om den dyrbara oskulden. För de unga kvinnor som berörs, är detta jämförbart med den frigörelse som p-pillren en gång innebar.
Under alla år jag har kämpat för unga kvinnors rätt att bestämma över sina liv har jag använt oskuldsingrepp som argument i debatter med familjer som lever i dessa kulturer. Jag har upplevt hur tuffa diskussioner vänder. Jag har glatt mig åt att höra både mammor och unga män beklaga sig över att ingen numera kan veta om en brud är oskuld. Nu får man söka efter andra värden hos bruden.

Den borgerliga regeringen påstår att den vill förhindra att flickor och unga kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld.
I föreställningen om den heder som i yttersta fall måste försvaras med våld spelar myten om brudens oskuld en stor roll. Det vore därför rimligt att de politiska insatserna för att motverka hedersrelaterat våld även utsträcks till skattefinansiering av oskuldsoperationer.
Ingreppen utförs i dag på vissa av landstingens sjukhus och kostar då bara 260 kronor för patienten. Det rör sig om få fall, men för den enskilda
individen kan operationen betyda allt! Skattefinansiering ger en signal till flickorna och de unga kvinnorna att samhället stödjer deras frihet att leva sitt eget liv.
Alternativen till en subventionerad vård är skrämmande. De privata klinikerna tar mellan 10 000 och 25 000 kronor för ett oskuldsingrepp och skor sig på de unga kvinnornas utsatthet. Eller än värre – desperata flickor tvingas genomgå farliga operationer när de inte har råd att bekosta den seriösa privata vården. Utbildning för att upplösa myten om den kroppsdel som faktiskt inte finns har också framförts som ett alternativ. Men det kan ta tid att avliva myter och under tiden skulle vi begära av flickorna och de unga kvinnorna att de offrar sig i vår stora kamp för ett jämställt samhälle.
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg har i en fråga till socialminister Göran Hägglund skrivit att socialstyrelsen bör utarbeta riktlinjer gällande rekonstruktioner av mödomshinnor. Jag delar Carina Häggs uppfattning att en nationell policy bör utformas.
Efter mordet på Fadime Sahindal ställde hela det svenska samhället upp för unga invandrartjejers rätt att leva ett självständigt liv. Staten har satsat många miljoner på skyddat boende. Mot den bakgrunden väntar jag mig att det svenska samhället fortsätter att stödja dem.
NALIN PEKGUL
Nalin Pekgul är ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon skulle definitivt inte göra några skönhetsingrepp själv, utan lever snarare under parollen ”vägra göra om dig”.