Jag vet faktiskt inte hur många mödomshinnor jag har betalat med skattepengar. Kanske fem? Kanske tio? Under de år som jag har arbetat med offer för hedersvåld har jag mött ett återkommande scenario:
Tjej från Mellanöstern, omkring 18 år gammal, berättar att hon ska gifta sig. Om det handlar om tvångsäktenskap eller inte är svårt att utreda. Innan hon gifter sig ska hon inom en månad köras till Västerås (eller exempelvis Trollhättan och Skövde, platsen varierar) där en kvinna ska "undersöka" henne inför bröllopet.
Kvinnan är ibland imamens fru, prästens fru eller en annan "betrodd" person. Kvinnan - bara en gång har jag hört att det handlat om en man - ska alltså undersöka flickans underliv för att utfärda ett intyg som bekräftar att hon är oskuld.

Ni känner säkert igen berättelsen: Tjejen uttrycker med all tydlighet att släkten kommer att döda henne (inte socialt, inte symboliskt) om hon inte får fram ett godtagbart bevis på sin intakta mödomshinna.
Inför invändningen att mödomshinnan som ska spricka vid det första samlaget är en myt, och att bara en relativt liten procent av alla kvinnor blöder under första samlaget, säger flickan att det må vara sant, men att det inte biter på hennes släktingar.
Flickan vill ha 7 000 kronor för att omedelbart åka till Köpenhamn och genomföra operationen. Vad gör man? Hur hanterar man situationer där ens övertygelse och kunskap kommer i konflikt med behovet att rädda livet på den person som sitter framför en, vettskrämd och panikslagen? Jag vet att jag, mot bättre vetande, har bidragit till en industri som inte borde existera.

I dagarna har "mödomshinnedebatten" blossat upp, men frågan är långt i från ny. En av förgrundsfigurerna i svensk feminism, författaren Eva Moberg, berättade för mig en gång att Habib Bourguiba, före detta president i Tunisien, tidigt fokuserade på kvinnor och deras villkor. Moberg berättade att presidenten 1965 hade hållit ett tal som gick ut på att sedvänjan att kontrollera kvinnornas oskuld måste ta slut eftersom det inte går att avgöra det. Och vidare sa hon: "Han sa att högt kvalificerade gynekologer hade berättat för honom att allt var ett missförstånd och att det är fullständigt omöjligt att avgöra om en flicka är oskuld eller inte. Detta sa han offentligt, och det fick ett enormt genomslag..." Habib Bourguiba förbjöd även polygami och erkände rätten till skilsmässa, bland många andra åtgärder som befrämjade kvinnors rättigheter.
Kunde han göra det i Tunisien för flera decennier sedan, borde väl vi i dagens Sverige också kunna agera?

Det är inte rimligt att allmänna medel ska användas för att upprätthålla en medeltida lögn. Svaret måste vara, trots mitt eget agerande i enskilda fall, att hela befolkningen en gång för alla måste upplysas om att mödomshinnan inte existerar på det sätt som folk föreställer sig.
I praktiken är det omöjligt att genom en kroppslig undersökning avgöra om en kvinna har haft samlag eller inte. Blodfläckar på lakan efter bröllop har i alla tider producerats fram genom olika uppfinningsrika metoder, vilka inkluderar användning av djurblod, planering av bröllop under menstruationsperioden, lakanutbyte, självförvållade små skador med mera.
Av rädsla för att mödomshinnan ska skadas har många analsex, och många kvinnor som blöder under första samlaget blöder eftersom samlaget inte är frivilligt.

Det är hög tid att vi i Sverige tar upp frågan om oskuldsbegreppet, självaste kärnan i den sexualfascism som hederskulturen innebär. Frågan kan inte lösas utan att vi en gång för alla kriminaliserar en av grundpelarna för hederstänkandet: tvångsäktenskapet. Det är samtidigt vår skyldighet som civiliserat samhälle att sluta bejaka förtryckarnas ideologi genom att utföra operationer som strider mot logiken och mot moralen. Jag är samtidigt medveten om att kunskap om mödomshinnans ickeexistens inte innebär slutet på hedersförtrycket. Oskuldskontrollerna är bara en symbolhandling och även om man får fram budskapet att mödomshinnan inte existerar kommer det fortfarande att finnas människor som inte är intresserade av verkligheten, eller om vad vetenskapen säger. Deras liv styrs av vidskeplighet och dogmer, i deras värld är släktens åsikt viktigare än all samlad gynekologisk kunskap. Hederskulturen har visat en oerhörd vitalitet och förmåga att fortplanta sig i miljöer där religion och arkaiska traditioner väger tyngre än upplysning och frihet.
Det finns i dag kanske uppemot 100 000 svenskar som inte är fria att välja partner.

Arrangerade äktenskap är för det mesta ekonomiska transaktioner där ungdomarnas känslor och preferenser helt åsidosätts, och de sker i ett socialt och psykologiskt sammanhang där gränserna till tvång ofta suddas ut. Sverige bör, som nu Storbritannien gör, specifikt kriminalisera tvångsäktenskap - en skamfläck i en modern demokrati. Att stilla tiga, och att med statliga pengar upprätthålla hederskulturen, är ingen långsiktig lösning. Det är ingen lösning alls.

Eduardo Grutzky
Eduardo är expert på hederskultur och jobbar för den ideella organisationen ALMAeuropa.