Finansminister Anders Borg solar sig just nu i glansen av starka tillväxtsiffror. Fjärde kvartalet växte svensk ekonomi med 7,3 procent i årstakt. Det låter mycket, men säger ingenting om svensk ekonomis framtid och väldigt lite om var vi är i dag.
Vår ekonomi har nu en hög tillväxt jämfört med andra länder av samma skäl som den föll snabbare under 2009. På grund av vårt exportberoende är vi oerhört känsliga för vad som händer i omvärlden. Det är inget konstigt med det. Att det skulle vara regeringens förtjänst är det få seriösa bedömare som håller med om.

Faktum är att vi 2010 inte ens kom tillbaka på samma BNP som 2007. Det är inget vidare resultat för en tigerekonomi. Det är viktigt att komma ihåg detta när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu åker världen runt för att skryta med svensk ekonomis framgångar. Regeringens stora misslyckanden - hög arbetslöshet och växande klyftor - nämndes inte i festtalen i Davos.

Jag kan inte påminna mig att någon tidigare svensk finansminister har slagit sig för bröstet i en situation när arbetslösheten ligger över åtta procent. 2012 är arbetslösheten fortsatt nästan sju procent, enligt Borgs senaste prognos. Så hög arbetslöshet är inte direkt typiskt för en tigerekonomi. Mer trovärdiga prognosmakare, som riksbanken och konjunkturinstitutet, har en ännu mer pessimistisk bedömning. I en annan tid, när vi väntade oss mer av politiken, hade så låga ambitioner från en regering lett till ett ramaskri.

Samtidigt som Borg i går höll presskonferens för att presentera sin nya prognos för svensk ekonomi kom, ironiskt nog, statistik som visar att de ekonomiska klyftorna i Sverige växer oförminskat. Om vi lägger åt sidan kapitalvinsterna, som naturligt nog sjönk till följd av finanskrisen, så har inkomstskillnaderna ökat i Sverige varje år som den borgerliga regeringen har suttit vid makten. Det är ett dystert facit för en regering som gick till val på att hålla ihop Sverige och bekämpa utanförskapet.

Regeringen har hittills, oavsett konjunktur, alltid ordinerat samma medicin: nya jobbskatteavdrag och försämringar i trygghetssystem och arbetsvillkor. Nu verkar det som att Reinfeldt och Borg, på tvärs mot de andra regeringspartierna, vill fortsätta att tillämpa sin universalkur. Trots att det finns få mer kostsamma och ineffektiva sätt att bekämpa arbetslösheten. Det vore ett synnerligen obegåvat sätt att använda de starka statsfinanser som grundlades under Göran Perssons regeringstid.
Politiskt är Sverige i dag i ett märkligt läge. Socialdemokraterna, det ledande oppositionspartiet, har sedan valet lidit av existentiell ångest och lagt sig på terapisoffan. Förhoppningsvis blir partiledarvalet en nystart. Vägen tillbaka för socialdemokraterna borde inte vara särskilt svår. Det handlar om att lägga fast en politik för full sysselsättning, hög tillväxt och rättvis fördelning.

Sverige är ett land med stora investeringsbehov. Vi behöver en infrastruktur som gör att människor kan ta sig till jobbet, även när det är dåligt väder. Vi behöver bostäder, så att människor kan flytta dit där jobben finns och nya växer till. Vi behöver ett utbildningsväsende som ger de kvalifikationer som krävs i en modern industri- och tjänstenation. Vi behöver arbetsmarknadsutbildningar, som hjälper människor att ta sig från branscher som krymper till branscher som växer. Vi behöver trygghetssystem som hjälper människor vidare - och inte utförsäkrar dem för att det ser bra ut i statistiken. Hur svårt kan det vara?


OLA PETTERSSON