Dawit Isaak har nu suttit fängslad utan rättegång i 2707 dagar. De svenska regeringarna har allt sedan fängslandet 2001 arbetat för att få honom fri. Arbetet har bestått i vad som brukar kallas "tyst diplomati". Många människor, engagerade i mänskliga rättighetsfrågor och i Dawit Isaaks fall, har frustrerat ifrågasatt nyttan av denna tysta diplomati då den ju hittills inte gett resultat.
Jag vill ändå slå ett slag till försvar för den tysta diplomatin. I känsliga frågor är det av yttersta vikt att kunna föra förhandlingar med de inblandade parterna och nå lösningar utan att någon av dem i alltför hög grad tappar ansiktet. Ett alltför konfrontatoriskt arbetssätt löser inga svåra knutar utan riskerar bara att göra knuten hårdare.
Många gånger förs förhandlingarna i komplicerade sammanhang med parter som står långt från varandra, vars intressen inte ser ut att kunna mötas. Positionerna är låsta och ofta finns en konflikt med i sammanhanget. Det är förhandlarens, eller medlarens, uppgift att hitta nya vägar att nå fram mellan parternas respektive positioner.

Genom förståelse för båda parters positioner, kulturer och sätt att fungera kan man positivt medverka till att föra processer framåt.
En viktig nyckel för att lyckas i den här typen av förhandlingar, förutom engagemang, handlar om kreativitet och förmåga att skaffa sig en mångfald av kanaler. En annan av de viktigaste faktorerna för att nå resultat är att allt sker i tysthet. Ingen behöver gå ut med sina krav eller offentligt äventyra sin position. Därigenom blir det lättare att nå en överens- kommelse.
När jag varit inblandad i internationella förhandlingar har jag inte kunnat berätta om mitt arbete varken under den tid det pågick eller under en längre tidsperiod efteråt då frågan fortfarande varit mycket känslig.
Jag vet hur frustrerande det är att inte öppet kunna tala om de ansträngningar som görs i en uppmärksammad fråga.
Mot denna bakgrund har jag därför aldrig ropat "skandal" som Cecilia Malmström gjorde när vi hade en socialdemo- kratisk regering, eller krävt någons avgång när varken den dåvarande socialdemokratiska eller den nuvarande borgerliga regeringen kunnat få Dawit Isaak fri.

Det finns ett stort engagemang hos UD och det är ett faktum att man genom åren lagt ner mycket arbete på Dawit Isaaks fall. Men jag blev trots detta bekymrad när jag nyligen läste om det senaste besöket UD gjorde i Eritrea, efter uppgifter om att Isaak flyttats från fängelset till ett militärsjukhus. Enligt TT kom UD:s ambassadör hem igen utan att ha fått träffa Dawit Isaak eller ens fått veta var han finns. Enligt samma TT-meddelande ska dock UD "fortlöpande hantera frågan som tidigare".
Dessutom framkom det vid utrikesministerns press- konferens i riksdagen härom-dagen att Carl Bildt inte ens visste hur länge Dawit Isaak suttit fängslad. Carl Bildt trodde att det rörde sig om fem år, trots att det gått över sju år. Detta inger onekligen en känsla av att frågan inte är så högt prioriterad i systemet som den sägs vara.
Med all respekt för de svårigheter som finns och ärendets känsliga natur - det är dags att öka engagemanget hos den politiska ledningen för att få Dawit Isaak fri.

URBAN AHLIN
Urban Ahlin är socialdemokraternas utrikespolitiske talesman.