Om Barack Hussein Obamas framgångar i Iowa och New Hampshire håller i sig hela vägen till Vita huset kan det innebära unika möjligheter till omstart i USA:s relation till den muslimska världen. Obama har ett handlingsutrymme att bygga upp det förtroende som den amerikanska administrationen under George W Bush effektivt raserat.
Med förfäran har jag tillsammans med andra mainstream och moderata muslimer runt om i världen följt hur relationerna mellan USA och den muslimska världen kraftigt försämrats.
USA:s panikartade reaktion på terrorattackerna 11 september 2001 blev början på en utveckling som lett till att muslimer världen över alienerats från USA. Invasionen av Irak, övergreppen i Abu Ghraib-fängelset och rättsrötan i Guantanamo är exempel på händelser som underminerat den muslimska allmänhetens syn på USA. De har spätts på av hemrapporter från personer som emigrerat till USA och Europa om tilltagande islamofobiska trakasserier och kränkningar.
Resultatet är en ökad oförsonlighet och antiamerikanism bland muslimer. Det har blivit lättare och mer tacksamt att demonisera USA som roten till allt ont. Efter invasionen av Irak, bombningarna i Afghanistan och hoten mot Iran upplever stora delar av den muslimska världen att USA kan utgöra ett militärt hot mot det egna landet. I ett land som Indonesien är detta fallet för så många som 80 procent av befolkningen. Extremistiska grupper har fått lättare att rekrytera.

Att ”kriget mot terrorismen” inte kan vinnas med attackhelikoptrar och infanteri är en insikt som den amerikanska allmänheten smärtsamt fått lära sig de senaste fem åren. Röster, både i de demokratiska och gröna leden, har sedan länge höjts för en övergång till alliansbygge med moderata muslimska krafter. Tyvärr är förutsättningarna för ett sådant alliansbygge i dag mycket dåliga. Det är opinionsmässigt självmord i de flesta muslimska länder att förorda utökad dialog och samarbete med USA.
Barack Obama som ny amerikansk president skulle kunna innebära ett ögonblicks andrum på både den amerikanska sidan och i den muslimska världen. Han söker mandat från sina väljare att lägga ner konfrontationspolitiken. Obama är den enda av de möjliga demokratiska presidentkandidaterna som tydligt motsatt sig kriget i Irak från första början. Även om ingen amerikansk president kan ge sken av att kompromissa med USA:s säkerhet, så har Obama en väljarbas som förstår att denna inte alltid utgörs av vapenskrammel.
Men det är en illusion att tro att det för ett sådant alliansbygge räcker med ett nyväckt intresse från en tillträdande amerikansk administration. Ett brobygge kräver två brofästen. Visserligen är motståndet stort inom den muslimska världen mot terrorism och extremism. Det bekräftades inte minst av en bred samling muslimska ledare och teologer i det nyligen antagna Amman-initiativet. Men det räcker inte.
Potentiella alliansbyggare kommer alltjämt vara pressade av en antiamerikansk opinion. Ett exempel är de turkiska socialdemokraterna (CHP), som i sin oppositionsroll drivits mot ett allt oförsonligare tonläge mot USA.

Men också för handlingsutrymmet för dessa möjliga samtalspartners skulle
valet av Barack Obama kunna innebära en öppning. Hans konsekventa hållning i Irakfrågan är en självklar tillgång. Dessutom kan Obama som person spela roll. Även om man ska vara mycket försiktig med att tillmäta människors hudfärg politisk betydelse, ska man heller inte underskatta symbolvärdet av en mörkhyad amerikansk president med mellannamnet Hussein. Barack Obama har dessutom egen erfarenhet av att som ung levt i ett muslimskt samhälle, Indonesien. Det blir svårare för extremistiska demagoger att utmåla honom som Den store satan än vad det varit att demonisera George W Bush.
Amerikansk politik har sina egna villkor och klart är att Barack Obama knappast är den perfekta presidentkandidaten. Jag skulle önska att han hade andra ståndpunkter inte minst i socialpolitiska och miljöpolitiska frågor. Spekulativa uttalanden om eventuella ensidiga ingripanden i Pakistan ligger också på hans minuskonto. Men i frågan om relationen med den muslimska världen – i praktiken en av de viktigaste framtidsfrågorna för världsfreden – har han en potential och ett handlingsutrymme som är större än någon av hans medtävlare.
Detta handlingsutrymme kommer självklart snabbt försvinna om inte USA:s utrikespolitik förändras och respekten för folkrätten och mänskliga rättigheter återupprättas. I sådana fall kommer Obamas anseende snabbt att utraderas – i mina liksom i den muslimska världens ögon.

MEHMET KAPLAN
Mehmet Kaplan är riksdagsledamot för mp. Han var tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer och ledamot av Sveriges muslimska råd. Han sitter i miljöpartiets partistyrelse sedan 2003.