"Förändra er eller dö!" För några år sedan uppmanade Fredrik Reinfeldt sina parti- kamrater att fortsätta förnyelsen av de nya Moderaterna.
Moderaterna har förvandlats från ett marginalparti med extremiststämpel till en regeringsbärande kraft som i helgen samlas i Örebro. Genom att bland annat slå fast ett nytt kommunprogram vill partistyrelsen nu få medlemmarnas mandat att ytterligare fjärma sig från det förflutna. Just därför är det märkligt att den förnyelse som föreslås är så tillbakablickande. För det som partistyrelsen föreslår, har borgerligheten varit inne på tidigare - på sjuttiotalet!
Partisekreteraren Sofia Arkelsten har redan presenterat huvudnumret. Moderaterna i landets kommuner uppmanas att verka för kommunanställdas "rätt till heltid". Det är, enligt Arkelsten, inte bara en feministisk hjärtefråga, utan en fråga om att värna de offentliganställdas "valfrihet". I samma andetag slår man nu fast att Moderaterna ger upp det tidigare principiella motståndet mot kommunala bolag.
Allt detta låter sympatiskt. Löneskillnader mellan män och kvinnor avspeglar i stor utsträckning skillnader i arbetstid. De flesta medborgare ger blanka tusan i vem som producerar en tjänst, bara den fungerar. Och om ett kommunalt bolag är välskött och kostnadseffektivt, varför skulle de inte få ta del av marknaden? Ungefär så har ett annat parti med ambitioner att vara samhällsbärande resonerat. Året var 1976, partiet Centerpartiet, och dess motstånd mot de flesta försök att mjuka upp det svenska monopolsamhället kompakt.
Centerns attityd, och rädslan för att bli placerade i en högerbur av Palme, innebar att den borgerliga regeringsperioden blev mycket skakig. Och att de konkreta åtgärderna blev rätt beskedliga. Det blev tillåtet att köpa herrstrumpor på söndagar. En villaägare fick själv bestämma färgen på sitt hus, och till och med bygga en friggebod, om den uppfördes efter konstens - och detaljplanens - alla regler.
Möjligheten att påverka sina barns skolgång eller barnomsorg låg mycket långt borta. Eller att bryta sig loss från kommunen och landstingets byråkrati, få en annan arbetsgivare eller starta eget. Att den saken förändrades berodde på att politikerna hade fel.
Folk efterfrågade egenmakt och valfrihet. Inom den offentliga sektorn började allt fler ledsna på ryckig och inkompetent styrning och började driva egna verksamheter. Att till exempel barnmorskemottagningen Mamma Mia, eller det privata daghemmet Pysslingen överlevde trots att Palme varnade för "Kentucky Fried Children", berodde förstås på att det fanns en stor efterfrågan på deras tjänster.
Efterhand skapade frustrationen över bristen på egenmakt ett sådant tryck att politikerna, på båda sidor blockgränsen, insåg att opinionen behövde bemötas med reformer. Inom borgerligheten blev så småningom valfriheten det sammanhållande kitt, den positiva vision som kunde ena dem i ett fungerande alternativ till socialdemokratin. Det blev upptakten till nästa maktövertagande under regeringen Bildt 1991.
Men nyspråk är inte detsamma som förnyelse. Valfrihet för en anställd är inte att ha rätt till heltid, utan en möjlighet att byta arbetsgivare. År 2011 har den relevanta invändningen att kommunala bolag tränger undan privata jobb och utvecklingsmöjligheter börjat ifrågasättas inom Moderaterna. Det är en förnyelse som luktar gammalt.
I dag är det framförallt Centerpartiet, sjuttiotalets borgerliga betonghäckar, som offensivt, öppet och ärligt drar lans för valfriheten. Medan Folkpartiet, som var så drivande för att friskolereformen skulle komma till stånd, yrar om vinstbegränsningar som bestraffningsmetod för oseriösa entreprenörer. Kristdemokraterna, som kanske gjort mer än några andra för att förverkliga valfrihetsvisionen sedan alliansen kom till makten, har svårt att höras under skämskudden.
Historiens och sjuttiotalets ande behöver förstås inte hemsöka borgerligheten. Partierna kan utveckla det som varit en grundförutsättning för dagens framgångar.
Nu är valet Moderaternas.

Karin Svanberg Sjövall.
Karin Svanborg Sjövall är frilansjournalist aktuell med boken "Kentucky fried children? Om den svenska valfrihetens rötter och dess fiender". Hon har tidigare arbetat som ledarskribent och politiskt sakkunnig, FP.