Globaliseringen är tveklöst vår generations megatrend. I sina enskildheter - den globala handeln, spridningen av idéer och kulturmönster och migrationen - är globalisering alls inte något unikt i historien.
Men de samlade effekterna av frihandel, fria kapitalrörelser, resandeströmmar, migrationsflöden, cybervärldens utveckling och politikens internationalisering, medför en unik förändring av villkoren för samarbetet mellan individer, företag och nationer.
När dessa företeelser inter-agerar med och förstärker varandra, sker en kvalitativ förändring som skiljer ut vår tids globalisering från tidigare stora globaliseringsfaser.
Ett område där detta är särskilt tydligt är säkerhetspolitiken där globaliseringen nu tvingar fram ett nytt och bredare tänkande.
Traditionellt handlar säkerhetspolitik om territoriell integritet och skydd av territoriet och i någon mån även om skydd av handelsvägar. Försvaret av ett lands säkerhetsintressen har hittills först och främst varit en territoriell fråga. Och visst är den territoriella säkerheten grundläggande även i dag.

Men det blir också allt tydligare att territoriell säkerhet i den moderna världen inte räcker för att skydda en stats och dess medborgares intressen.
Vi blir i allt högre grad beroende av de olika flöden av personer, varor, tjänster idéer och kapital som är globaliseringens kärna. Och att säkra dessa goda flöden blir en allt viktigare uppgift för globala institutioner såväl som för enskilda stater.
Och vi måste därtill kunna skydda oss mot de dåliga flödena - narkotikasmuggling, organiserad brottslighet, terrorism, nätbrott och trafficking. "Flow security", som den säkerhetspolitiske forskaren Tomas Ries har lanserat i debatten blir ett allt viktigare nyckelbegrepp framöver.
Världen investerar redan miljarder i flygtransportsystem för att skydda liv och säkra lufttransporterna. Och Sverige har precis avslutat sin del av den internationella insatsen utanför Somalias kust för att bekämpa sjöröveriet i Indiska oceanen.

En annan stor fråga som nu snabbt klättrar uppåt på den internationella dagordningen handlar om säkerheten i cyberrymden och friheten på nätet. Att klara av att skydda våra digitala kommunikationssystem mot fientliga attacker handlar ytterst om användarnas möjligheter att fritt utnyttja internet för att dra nytta av de elektroniska tjänsterna, uttrycka sig, bilda opinion och överhuvudtaget röra sig säkert och tryggt i cyberrymden.
I dag är internet nästan dubbelt så stort som för ett decennium sedan. Om fyra år räknar man med att nätet är fyra gånger större än i dag. Vi är på väg in i hypernätverkens tid, med de hyperberoenden som detta för med sig och den hyperosäkerhet som skulle kunna bli följden om vi inte klarar att tillräckligt väl skydda den globala digitala infrastrukturen. 
Friheten på nätet blir en allt viktigare del av den informations- och yttrandefrihet som vi vill värna och vidga i varje del av världen. Frågan finns redan högt upp på vår utrikes-politiska agenda.
Men det handlar också om säkerheten som ett värn för friheten och för det krävs både nationella åtgärder och nya former av internationellt samarbete. Vi svenskar driver dessa frågor med viss kraft inom ramen för EU-samarbetet och den transatlantiska dialogen.
Europeiska unionen måste arbeta med dessa frågor tillsammans med sina strategiska partners. Därför var det alldeles utmärkt att toppmötet med USA i lördags ledde till en gemensam arbetsgrupp kring dessa frågor.
Men det kommer att krävas ytterligare insatser och så småningom säkert också internationella överenskommelser som garanterar friheten och skyddar mot övergrepp och angrepp.
I det arbetet kommer Sverige att vara pådrivande och med den bestämda utgångspunkten att säkerheten är till för friheten. Friheten är det överordnade målet och säkerheten det underordnade - om än nog så viktiga - medlet.

Carl Bildt
är utrikesminister