Nu måste högern vinna även kulturen

I Sverige har högern sedan länge abdikerat: man har överlämnat kulturen åt vänstern. Högern har ansetts vara ointresserad av kulturarvet och besatt av ekonomiska frågor. I DN skrev Ulrika Kärnborg i fredags att ”Sverige hatar sina intellektuella”, och mest av allt hatar högern dem. Och Kärnborg pekar faktiskt på ett viktigt problem, för Sverige är på många sätt ett kulturlöst land där den högre litteraturen och konsten inte spelar någon större roll i samhället.
I vårt antiintellektuella klimat har högern sällan eller aldrig kostat på sig att vara kulturkonservativ. Den frågan tas sällan upp till debatt, och ännu mer sällan talar man om det som faktiskt behövs: en synlig kulturkonservativ falang som försvarar kanon och det västerländska arvet mot marknadsfanatikernas ointresse å ena
sidan och kulturradikalernas traditionshat å andra sidan.

Kanondebatten i Sverige i somras utmärktes av två saker: dels att verkligt kulturkonservativa perspektiv saknades, dels att diskussionen körde fast i den litet trista frågan om vem som skulle bestämma vad en svensk kanon är. Men till att börja med kan kulturkonservatismen inte vara någon nationell historia – det kan inte bara handla om att värna den litteratur och konst som har skapats i Sverige på det svenska språket.
Sverige är ett rätt anständigt land att leva i, och vid några sällsynta tillfällen har det skapats stor konst hos oss: i svenskan levde Stagnelius och Vilhelm Ekelund. Men det svenska samhället är bara halvciviliserat, så att verkligen återupprätta kulturarvet innebär därför att återupprätta förbindelsen med den västerländska kanon.
Att försöka leva i den västerländska civilisationen på allvar innebär att försöka bli samtida med Platon, Dante och Goethe – att känna sig som en marsmänniska när man talar med folkpartiets Birgitta Ohlsson eller läser de flesta kultursidor, ledarsidor och debattsidor.

Och det är en befriande känsla. För kulturradikalerna har inte förvaltat det västerländska arvet: de kan inte ens läsa de stora europeiska böckerna utan att tycka att de stora författarna är läskiga. Kulturkonservatismen är sunt skeptisk till det moderna samhället, den tror på traditionen som källa till vishet, och den har skäl att misstro den offentliga debatten och samtidskulturen.
I dag är kulturkonservatismen osynlig. I alla tidningar, i tv och radio hyllas normbrott och avståndstagande från traditionen så fort det handlar om kultur. Kulturradikalerna har blivit vana vid att den enda fiende de har är de marknadsliberaler som konstaterar att den reflekterande högre kulturen inte säljer och att den därför inte är viktig.
Ulrika Kärnborg vill nog gärna glömma att den kulturradikala falang som hon själv tillhör delvis har kunnat ha monopol på kulturen genom att osynliggöra kulturkonservatismen.
I Sverige har man hyllat personer som Anders Ehnmark medan man har frynt på näsan åt betydligt större intellektuella som Stig Strömholm och Sven Stolpe. I tv och radio har kulturprogrammen saknat kulturkonservativa röster och perspektiv. I tidningarna tycks kulturkonservatismen ha tagit permanent semester.
Det är förstås i hög grad även högerns eget fel. Bland de borgerliga partierna finns få synliga företrädare som läser upprorslagen för de högljudda nyliberaler som säger att kultur är det som mannen på gatan råkar gilla. (I veckan sade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att hon är skeptisk till kanon.) Och nästan alla svenska kapitalister har alltid varit enastående ointresserade av kultur och vetenskap.

På kontinenten finns stiftelser med oerhörda mängder pengar som bär kapitalisters namn, som Siemens, Bosch och Thyssen, som finansierar viktig forskning och kultur som annars skulle ha det svårt.
I Sverige har det aldrig funnits någon motsvarande norm som går ut på att de som har det bättre ställt bör verka för och finansiera sådant som är värdefullt – och att detta värdefulla kan vara just kultur, inte bara sådant som medicinsk forskning.
En av Europas viktigaste tidningar, den kulturkonservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung, ägs av en allmännyttig stiftelse utan vinstkrav. Den som i leda inför svensk samtidskultur börjar läsa europeiska tidningar och tidskrifter upptäcker att det faktiskt finns högerintellektuella, att kulturkonservatismen är en levande kraft i Europa.
Av det syns inget eller mycket litet i Sverige.
Så kulturkonservatismen har sedan länge inte fått chansen i Sverige. Vi har haft en historia som aldrig riktigt har inbegripit högre civilisation: hos oss har aldrig bildning ansetts vara något särskilt eftersträvansvärt. Vi har haft en höger som till största delen har känt sig helt främmande inför kulturkonservatismen. Och vi har haft en kulturradikal vänster som gärna har ignorerat allt som har luktat intellektuell höger: det är ju så mycket lättare att gå en match mot dem som inte ens kommer till boxningsringen.

JOHAN TRALAU
Johan Tralau är fil dr i statsvetenskap och forskar på äktenskapets politiska filosofi. I kväll gör han premiär som programledare för Kanon-tv, i Axess tv kl 2100. Han tycker ganska illa om tv i övrigt, utom serien 24 i TV4.