Inför morgondagens val i Zimbabwe utmanas president Robert Mugabe av både den politiska oppositionen och av sina tidigare allierade. Trots valfusk, redan riggade vallängder och övergrepp sprids för första gången på länge hopp om att nya krafter kan besegra diktatorn. Det skriver i dag Birgitta Ohlsson (fp), som menar att Mugabes 28-åriga diktatur kan vara på väg att ta slut.
Stämningen är febrig i vallokalen. Uppemot 600 personer har pressat sig in på oppositionens valmöte i Bulawayo. Över 200 väntar ivrigt utanför för att få höra talarna från MDC (Movement for Democratic Change). Tio civilklädda män från den ökända säkerhetspolisen (CIO) kända för tortyr, kidnappningar och våld är gömda i publiken. Trots detta kokar entusiasmen. Längtan efter förändring är stor när diktaturen Zimbabwe i morgon går till val. Trots valfusk, redan riggade vallängder och övergrepp sprids för första gången på länge hopp om att nya krafter kan besegra diktatorn Robert Mugabe och hans parti ZANU-PF (Zimbabwe African National Union Patriotic Front).
När jag reser runt i Zimbabwe inför valet är känslan annorlunda än när jag besökte landet i höstas. Rädslan är fortfarande tydlig, men alltfler vågar visa sin avsky för diktaturregimen som förstört landet. Man ser folk strömma till oppositionens hemliga och offentliga valmöten. Både i huvudstaden Harare som i utfattiga byar på landsbygden är budskapet unisont: "Mugabe måste bort". Såväl vanliga zimbabwier som soldater visar sitt trots genom att riva ner eller klottra på regimens valaffischer. Det folkliga missnöjet har vuxit i takt med att förtrycket hårdnat och ekonomin raserats. Utländska medier släpps inte in i landet och medan valobservatörer från demokratier i Europa nobbats tillträde har representanter från diktaturer som Venezuela, Iran och Libyen välkomnats.
Polischefer och militärer har gått ut med att Mugabe ska vinna och hotat oppositionen. Mugabe mutar statsanställda med höjda löner och lovar sina svältande supportrar majs. År 2007 gick till historien som ett av de värsta vad gäller brott mot mänskliga rättigheter. Den brutala tortyren av oppositionsledaren Morgan Tsvangirai var ett av många exempel. Zimbabwe, som var ett av Afrikas framgångsländer har i dag världens högsta inflation på över 100 000 procent och världens kortaste medellivslängd, 34 för kvinnor och 37 år för män. Tre miljoner av landets 12 miljoner invånare har flytt landet. Varje vecka uppskattas tusentals zimbabwier dö av en kombination av fattigdom, undernäring och hiv.
Samtidigt är valrörelsen den mest ovissa på länge. Textmeddelanden via sms används som ett politiskt verktyg för att kommunicera inbjudningar till möten. Tiotusentals samlas för att höra Tsvangirai tala på ett fält, medan Mugabe måste ta till mutor för att samla några tusen åskådare till sportarenor. Den stora sensationen i valet är att förre finansministern Simba Makoni utmanar Mugabe i presidentvalet. Makoni har fått ett oväntat stort stöd. Han har ifrågasatts då han har ett förflutet i Mugabes ministär, men han anses inte ha kopplingar till de mest brutala av Mugabes brott som Gukurahundi-slakten på 1980-talet då minst 20 000 avrättades eller Operation Murabatsvina 2005 då 700 000 fick sina hem förstörda. Inför valdagen i morgon är det ytterst osäkert vad som kommer att hända. Tre scenario går att skönja:
1) Mugabe vinner mer än 50 procent av rösterna i första valomgången. Det skulle innebära en förlängning av den sorgliga utvecklingen i landet. De senaste åren har han blivit mer konfliktbenägen till såväl opposition som omvärld, vilket bara förvärrat den neråtgående spiralen. Grannländerna kommer då få ytterligare miljoner flyktingar.
2) Mugabe förlorar valet i en första eller andra valomgång och i förhandlingar med oppositionen accepterar han att lämna över makten mot att han inte utelämnas till Internationella brottsmålsdomstolen, ICC. Det är viktigt att oppositionen vid en vinst är beredd att förhandla om en fredlig övergång till demokratiskt styre. En möjlighet är att Tsvangirai och Makoni bildar övergångsregering.
3) Valresultatet ifrågasätts och våld bryter ut. Mugabe kan bruka militär och polis för att försöka hindra oppositionen att ta kontroll över regeringsbyggnader. Signaler har redan sänts om att polis och militär förbereder sig på oroligheter. Tårgas tas nu in i landet från Kina för att stoppa upplopp. USA:s utrikesdepartement varnar för att valet kan leda till större våldsamheter än tidigare med anledning av det utredda missnöjet och massfattigdomen.
Oavsett vilket så måste Sverige och EU fördjupa sitt engagemang. Vi får inte stå passiva när antingen en demokratiskt vald ledare försöker återuppbygga Zimbabwe eller om Mugabes förtryck fortsätter. Vi bör utarbeta en färdkarta för ett demokratiskt Zimbabwe. Ekonomisk återhämtning måste prioriteras. Färdkartan bör inkludera en post-Mugabefond med biståndsmedel och investeringar redo att komma till användning så snart förtrycket upphör och en demokratisk regering tillträtt. Skulle Mugabes diktaturregim fortsätta är det viktigt att Sverige tydligt stödjer de demokratiska krafterna. På samma sätt som Sverige tidigare stödde befrielserörelserna i södra Afrika mot kolonialismen har vi samma moraliska skyldighet i dag att stödja demokratikämpar.
På ndbele-språket säger man: Sokwanele. Vi har fått nog! För zimbabwierna har fått nog av förtryck. Mugabes 28-åriga diktatur kanske till helgen ser början på slutet.
Birgitta Ohlsson
Utrikestalesman och riksdagsledamot (fp).
På söndag visas Birgittas intervjuer från Zimbabwe i Agenda på Svt
