765 personer väntar i transplantationskön, knappt 600 på en njure. De senare får gå i dialys och rena sitt blod från slaggprodukter på konstgjord väg, ofta flera gånger i veckan. Tillståndet är livshotande och leder trots dialys till ett försämrat allmäntillstånd, med trötthet och blodbrist som vanliga symptom. En ny njure kan man få på två sätt - genom att hämta den från en hjärndöd person, eller genom att en frisk levande person donerar en av sina två njurar.
Det har länge förts en diskussion om hur vi kan öka antalet njurar inom ramen för lagstiftningen - få fler att skriva under att man är villig att donera efter sin död, bättre organisation inom sjukvården - men ingenting tycks hjälpa. I stället har organen blivit allt färre, eftersom färre människor i dag dör av hjärndöd.

Underskottet på organ är i dag så stort att svenskar börjat åka till fattiga länder för att köpa organ illegalt på svarta marknaden. 30 fall är kända. Sifo gjorde nyligen en undersökning om hur svenskar ställer sig till att sälja sina organ medan de fortfarande är i livet, som visade att 22 procent skulle kunna tänka sig att sälja sin njure för en kompensation på 300 000 kronor. Ska vi då utreda om detta skulle kunna omsättas i verkligheten, för att hjälpa dem som i dag hindras att leva ett fullvärdigt liv på grund av sin sjukdom?
Nej, det tycker inte socialminister Göran Hägglund. Och hans främsta argument är inte riskerna för donatorerna, som han medger är låga, nej detta är en värderingsfråga - handel med organ ska inte få förekomma. Att svenskar ändå åker till fattiga länder och köper organ på den illegala marknaden av utsatta människor går inte att göra så mycket åt - som vanligt är svenskarna lite mer värda än andra.

I Vetenskapsradion i P1 fick Hägglund medhåll från etnologiprofessorn Susanne Lundin som menar att handel med den egna kroppen anses omoraliskt, och människorna som säljer sina organ blir stigmatiserade. Punkt slut.
Moraliska ståndpunkter baserade på känslor och tradition måste debatteras. Hur många dogmer har inte luckrats upp de senaste 100 åren? Man vågar knappt tänka på det samhälle vi haft om vi godtagit förra århundradets moral utan omsvep.

Ett annat argument som förts fram i debatten är att de som sålt sina organ ofta ångrar sig och mår fysiskt och psykiskt dåligt. Men att titta på den illegala svarta marknaden där fattiga utnyttjas, mellanhänder lägger beslag på pengarna och donatorerna står utan eftervård, är en ganska snedvriden jämförelse. Att de flesta donatorer ångrar sin donation under dessa omständigheter är inte speciellt konstigt. Att ens prata om handel med organ i en modell där staten ersätter donatorn är ganska missvisande. Det handlar knappast om ett scenario där välbeställda människor kan köpa en extra njure för nöjes skull - njurarna skulle fördelas till dem som bäst behöver dem. I dagens läge premieras i stället de som har ett välfungerande socialt kontaktnät, medan de som står utan löper betydligt större risk att förbli sjuka eller dö.
Visst finns även andra vägar för att få fram fler transplantationer. Förutom bättre kommunikation mellan olika organdonationsenheter kan man se över lagstiftningen vad gäller slutvård av patienter med hopplös prognos, och i vilken mån man kan frångå att dessa patienter enbart vårdas för sin egen skull och inte som möjliga donatorer till andra, som Torbjörn Tännsjö föreslagit.
Och visst finns det mycket problematik kring ett potentiellt genomförande av ersättning för donation. Hur säkerställer man att personer inte blir tvingade att sälja sina organ, utan gör det att fri vilja? Hur säkerställer man att någon inte säljer ett organ för att bli kvitt en skuld till en torped? Ska personer i ekonomiskt trångmål få donera? Sådant skulle en utredning kunna studera närmare.

Men att inte utreda en fråga för att den skulle vara principiellt fel är gammaldags och ovetenskapligt - och framförallt ett svek mot de svårt njursjuka som i dag lever i skuggan av oss friska.

KARIN STRÖM
Karin Ström är sångerska, författare och skribent.