Vad hade hon på galejan att göra? Så frågade jag mig när jag läste rabaldret om Elisabet Höglund och programmet Förkväll. Det är svårt att förstå att en rutinerad och respekterad journalist ger sig in i ett korrumperat tv- program tillsammans med garanterat tanketomma kvinnor i skönhetsbranschen. Med korrumperat menar jag att Förkväll är i händerna på sina sponsorer. Detta är ett sedan länge välkänt faktum. Förkväll är en skamfläck på TV4:s anseende som programföretag.

Men det är inte detta saken gäller utan att Elisabet Höglund har fått sparken från Förkväll på grund av sin ålder, 65 år. Åldern var dock ingen hemlighet när Höglund värvades till programmet. Men nu blev man plötsligt överraskad av att den syntes. Efter vad jag läst vägrade Höglund att låta injicera sig med Restylane för att eliminera rynkor.

Hela historien är ett av otaliga utslag av ålderfascism. Eftersom jag är en offentlig person har jag utsatts för den vid olika tillfällen, senast vid årets Guldbaggegala och dessförinnan i TV4- programmet Parlamentet. Jag har reagerat mot åldersfascimen tidigare, även då jag inte personligen har funderat över den. För att ta ett exempel som ligger mig nära, gick Filmkrönikan i Göteborg under därför att ledningen där blev så patetiskt ungdomsfixerad att man gjorde programmet till en variant av Bolibompa. Om detta skrev jag för länge sedan just i Expressen.

Man kan fundera över fenomenet på olika sätt. Det kan ses som ett utslag av ångest i ett ungdomsfixerat samhälle. Det enda som kan sägas med säkerhet om ungdomen är att den försvinner och det fortare än kvickt. Att se äldre ansikten påminner om hur snart man själv kommer att blir gammal. Den äldre människan blir Den Andre, den vi själva kommer att bli men inte vill. Med hånskrattet besvärjer man ångesten för en stund. Svensk humorunderhållning i dag handlar mycket om smädelser, karakteristiskt för ett land med starka motsättningar och förakt för det som är annorlunda.

Jag tänker ibland på ålderdomsföraktarna i nöjesbranschen som vampyrer som suger i sig ungdomars blod för att själva behålla evig ungdom. Det finns alltså goda skäl att begripa åldersfascismens tankefigur. Men inte att acceptera den, eftersom den är grovt antihumanistisk. Människan ses som en förbrukningsvara med bästföredatum stämplat i ansikte och kropp.
I förlängningen är hela historien med Höglund och programmet Förkväll ett logiskt resultat av extrem kommersialism. Det är ju framför allt unga människor som köper de varor som annonseras i tv, som alltså i första hand vänder sig till dem. Eftersom man utgår från att dessa unga människor vill se unga människor väljer man bort de gamla. Ingenting att hyckla med. Kvalitet har inte det minsta med saken att göra. Det räcker inte med att de personer som ska förekomma i kommersiell tv ska vara unga, de ska helst också vara vackra, banala och litet korkade, så att tittaren inte känner sig dum.

Så här ser alltså sammanhanget ut. Man kan gilla läget eller ogilla det, det påverkar inte verkligheten. Det är svårt att se en ljusare utveckling. Kommersiell tv är och kommer att förbli en penningmaskin. Det kunde vara värre. När jag var ett par veckor i Lagos på sjuttiotalet var offentliga avrättningar av landsvägsrövare på lördagarna höjdpunkten i veckans tv-tablå. I Sverige nöjer man sig med att håna personer som inte är som majoriteten i tv. Alltid något.

Försvara sig kan man bara genom att titta på något annat i teve. Eller stänga av apparaten och laga middag i stället och umgås med levande människor i stället för med dumskallar i tv.

NILS PETTER SUNDGREN