I en kommande proposition, förslag till riksdagen, skriver regeringen att det i säkerhetspolisens arkiv finns uppgifter "som är av stor betydelse för det historiska kulturarvet". Regeringen anser att det kalla kriget inte är "mer avlägsen än att det som hände under den tiden fortfarande påverkar vårt samhälle".
Det finns ett "stort och berättigat intresse från allmänheten ... att till exempel få uppgifter om vilka personer som samarbetade med den östtyska säkerhetspolisen, Stasi".

Regeringen hyser inga farhågor för att enskilda ska lida skada eller "drabbas av obehag". Tvärtom. Även om det förekommer felaktiga uppgifter i arkiven är risken för enskilda inte så "beaktansvärd" att den uppväger intresset att öppna arkiven. Det kan i stället vara en "fördel att uppgifter blir kända medan inblandade personer fortfarande lever".
Argumentationen är övertygande.
Men ovanstående är behäftat med två fel. Citaten är inte hämtade ur en kommande utan är en proposition från 2002. Två av citaten är dessutom modifierade, förfalskade om man så vill, eftersom jag bytt ut nazistiska organisationer mot Stasi och andra världskriget mot kalla kriget.

Ett billigt bondfångeri säger någon. Men parallellen mellan kalla kriget och andra världskriget närmar sig blåkopians exakthet med originalet.
Förslaget 2002 var sprunget ur regeringen Perssons engagemang kring förintelsen under kriget.
Nu skulle byken tvättas eftersom det "aldrig blivit fullständigt utrett hur Sverige hanterade misstänkta krigsförbrytare och kollaboratörer". Det hade varit en "nackdel" att inte kunna ta avstamp i "vårt förflutna" för att intensifiera den nutida kampen mot en "framväxande nynazism och främlingsfientlighet".

Men det var inte bara strukturer och utsända spioner som skulle fås att spricka när dokumenten mötte dagsljuset. För regeringen var det en självklarhet att även "enskilda svenskars förhållningssätt till Tyskland och nazismen" samt "uppgifter om vilka personer som tillhörde nazistiska organisationer" skulle exponeras. En inställning som passerade riksdagens konstitutionsutskott utan att utskottet ens i förbigående påpekade att organisationsfriheten borde värnas även i ett historiskt perspektiv. Oppositionen samtyckte när medborgerliga rättigheter förvandlades till konfetti.

Datainspektionens avrådde regeringen från att öppna arkiven. Det skulle innebära ett intrång i den personliga integriteten. Personer som var i livet kunde bli utsatta för repressalier och förföljelse och felaktiga uppgifter kunde leda till att oskyldiga drabbades menade datainspektionen.
Visserligen finns en risk för att personer som är i livet kan drabbas av "obehag". Men risken är liten och enligt regeringen kunde öppenhet "ha det goda med sig" att även obefogade misstankar mot enskilda kunde avfärdas.
Riksdagen beslutade att häva sekretessen för alla uppgifter som registrerats hos säkerhetspolisen före 1949.

Den opposition som var med om att öppna arkiven 1 januari 2003 har i regeringsställning hittills kämpat med näbbar och klor för att Stasiakterna inte ska bli offentliga. Det skulle hota enskildas integritet och eventuella brott är preskriberade. Argument som justitieminister Beatrice Ask och statsminister Fredrik Reinfeldt i opposition inte gav ett vitten för 2002. Under onsdagen blev trycket från oppositionen och opponenter inom alliansen för stort.

Nu söker justitieministern samsyn. Och en sådan bör inte vara omöjligt att nå. När det gäller Stasiakterna är det inte frågan om att exponera medlemmar i ett parti eller enskildas "förhållningssätt" till DDR utan personer som haft samröre med en utländsk säkerhetstjänst. Sannolikt finns nyttiga idioter som inget begrep samt såväl falska som felaktiga påståenden om och utpekande av enskilda. Men det kan samhällsdebatten och forskningen påvisa och korrigera. Precis som skedde med uppgifterna från andra världskriget.
Den nation, organisation och person som har en oreglerad historisk skuld är ofri.


NILS FUNCKE
Nils Funcke är publicist och sekreterare i Yttrandefrihetskommittén men utrycker här sina personliga åsikter.