Utgivare pressas av reportrar som driver på för att "sanningen ska fram". Yttrandefrihetens gränser ska tänjas.
Reportrar hålls tillbaka av utgivare för att enskilda människor inte ska komma i kläm och utgivaren slippa skaka galler.
Ibland är rollerna ombytta. Men det är en givande motsättning. I denna skärningspunkt verkar pressetiken. En etik i form av reflektioner över moraliska dilemman som ackumulerade, i kondenserad form, satts på pränt i de etiska reglerna för press, radio och tv.
Den reglerade pressetiken verkar sida vid sida med den grundlagsfästa yttrandefriheten. De kompletterar och förutsätter varandra. Lagen lägger ansvaret för det som publiceras på utgivaren för att reportrar inte ska gå i filttofflor och källor inte ska tystna.
Det är sunt att det ryker flisor när etiska överväganden görs, många gånger under stark tidspress. Det är sunt när dessa överväganden senare blir föremål för domstolsprövning och/eller granskning inom den reglerade pressetiken med Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) utan minsta tillstymmelse till tidspress med facit i hand.
Herbert Tingsten hävdade i början av 1950-talet som chefredaktör för Dagens Nyheter att diskussionen om pressetiken borde föras på redaktionerna, inte i en nämnd som utfärdar prejudikat. "Det är inte opinionsnämnden som ger unga journalister känslan av heder", menade han och förklarade att även om nämnden kan vara kvar vore det "en aning bättre om den avskaffas".
Den reglerade pressetiken har under perioder varit inriktad på att skapa prejudikat. Verksamheten har varit mer dömande än resonerande. Men i dagens pressetiska regler finns inget prejudikatstänkande med strikta regler som hämtade ur en gammal landskapslag. Portalparagrafen manar till en "ansvarig hållning" inför den publicistiska verksamheten. Tänk själv, och tänk-efter-före, är kontentan.
PO ska vaka över att reglerna följs. Men det är inte sanningen som sätts på pränt i PO:s beslut. Något facit finns inte eftersom det handlar om att väga motstående intressen mot varandra, oftast den enskildes integritet mot allmänhetens rätt att få veta.
Väl avvägda argument från PO och PON för diskussionen framåt och ger drabbade upprättelse. Drabbade som i avsaknad av lagregler mot integritetsintrång har en utpost i PO och PON.
PO är ett bollplank för redaktionerna och en klagomur för drabbade.
Hyvlar man så blir det spån och PO:s och PON:s utlåtanden ifrågasätts så gott som alltid. Ibland blir diskussionen yvig och hätsk men det ska ses som ett uttryck för att reportrar och utgivare tar pressetiken på allra största allvar. När invektiven skalats bort finns där en sund kärna. Låt flisorna yra. Diskutera utan att diskvalificera, försök reparera förtroenden som kracklerat.
Den opinionsnämnd Tingsten kritiserade bestod enbart av ledamöter från pressen. Men i slutet av 1960-talet ändrade den interna hedersdomstolen karaktär. Efter en "förhandling" mellan konstitutionsutskottet och pressen släpptes representanter för allmänheten in som ledamöter i PON, bland annat jurister. En korporativistisk konstruktion som kan ifrågasättas men som nu är etablerad och fyller en funktion.
Statlig inblandning för att lösa tvister mellan enskilda och mellan allmänna intressen och enskilda på yttrandefrihetens område är nödvändig. Men det ska ske i oberoende domstolar som tillämpar grundlagen. Vad som därutöver är i statlig form av opinionsstyrning, fastställande av sanningar eller granskningsverksamhet som ibland blir rena smakutlåtanden är av ondo.
Denna statliga inblandning kan medierna minska genom att ta initiativet. Om de radio- och tvbolag som tillämpar de pressetiska reglerna även ansluter sig formellt till systemet så kanske, kanske kommer granskningsnämnden att ha gjort sitt och tona ut. Det vore vackert. Hyvla!
