FAKTA
Nils Funcke är sekreterare
i Yttrandefrihetskommittén och tjänstledig från posten som chefredaktör för Riksdag & Departement.
Han skriver här i egenskap av privatperson.
Thomas Bodströms nymornade intresse för integritet och rättssäkerhet skulle kunna ge minuspoäng för principlöshet, skriver Nils Funcke.
Thomas Bodströms "Inifrån" är en lyckad mix av partipolitisk taktik, anekdoter, några lika härliga som rejäla tjuvnyp, självkritiska bekännelser och intressanta resonemang i några rättfrågor.
Thomas Bodström sätter i boken den bortre parentesen för Bodströmsamhället. När väl skyldigheten för tele- och internetoperatörerna att lagra all vår kommunikation träder i kraft nästa år behöver polisen inte fler eller utökade tvångsmedel.
Starten på Bodströmsamhället skulle jag vilja ange till den 1 oktober 2004. Då togs ett "kvalitativt" steg genom att polisen fick möjlighet att avlyssna inte bara telefoner som en misstänkt innehade utan också telefoner han kunde tänkas använda eller ringa till. Avlyssning fick också sättas in när det "kan antas" att brottet skulle ge ett visst straff. Det töjbara "kan antas" återkom när polisen fick möjlighet att bugga misstänktas bostäder men även platser dit allmänheten har tillträde. Tvångsmedel kan också sättas även om någon förundersökning mot en misstänkt inte startat.
Eftersom det inte är justitieminister Bodström utan författaren Bodström som sätter den bortre parentesen har den föga värde. Det kommer mer.
De allmänna ombud som infördes 2004 vid domstolsförhandlingar om teleavlyssning ska enligt författaren Bodström "ta tillvara den personens intresse" som polisen vill avlyssna. Det är minst sagt att glida på sanningen. Ombuden har inga möjligheter att överlägga med sin klient. Ibland finns överhuvudtaget inte någon misstänkt identifierad. Ombuden blir en form av gisslan som ska ge systemet legitimitet, menade Advokatsamfundet när systemet infördes.
Thomas Bodström lyckas få till ett äkta hattrick i stolpskott i ett och samma stycke. Enligt boken avgick utrikesminister Laila Freivalds 2006 för att hon "känt till och eventuellt uppmanat Säpo" att kontakta det webbhotell som senare stängde Sverigedemokraternas hemsida. Säpo skulle ha informerat webbhotellet om "det olämpliga att tillåta kritik mot Muhammedteckningar".
Det är felaktig historiebeskrivning. Grundfrågan gällde det olämpliga i att publicera en karikatyrteckning av Muhammed. Misstaget utrikesministern gjorde var att godkänna att hennes närmaste politiske medarbetare kontaktade webbhotellet med syfte att företaget skulle släcka sidan. Laila Freivalds mörkade sitt agerande inte bara för svenska folket utan även för statsminister Göran Persson. När sanningen kom fram gav han inte sin utrikesminister någon annan möjlighet än att avgå.
Thomas Bodström skriver att han också kände till diskussionen om att Säpo skulle kontakta webbhotellet. Här blir han oss svaret skyldig. Fick han informationen före eller efter att Säpo kontaktat webbhotellet? Visste han om det i förväg borde han försökt avstyra en sådan synnerligen konstitutionellt tveksamma kontakt. Visste han men valde att inte agera kunde det ha resulterat i samma kritik som riksdagens konstitutionsutskott riktades mot Laila Freivalds.
Läsaren lämnas också i ovisshet om huruvida Thomas Bodström tog något initiativ för att ge de två styckmordåtalade läkarna möjlighet till upprättelse.
I boken förklarar han att de inte fick en rättvis rättegång och att Sverige därmed bröt mot Europakonventionen. Men sedan sätter han punkt. Skinnömsningen och möjligheten till uppriktigheten räcker heller inte till för att kritisera åklagarna för att de i onödan utnyttjade en blodbank enbart avsedd för medicinsk forskning inför gripandet av Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovoc.
Beslutet att under vissa förutsättningar tillåta buggning av tidningsredaktioner underkänner Thomas Bodström i dag. Han argumenterade då knallhårt mot att redaktioner skulle fredas på samma sätt som kyrkorum och advokatkontor. Då skulle MC-gängen starta tidningar för att slippa bli avlyssnade. Det argumentet ger han i dag inte ett vitten för. Yrkeskriminella skulle aldrig göra sig omaket att starta en tidning eftersom de alltid utgår från att de är avlyssnade, menar han.
Insikten i dag om på vilken lösan sand beslutet om buggning av tidningsredaktioner stod och självkritiken av avvisningen av två egyptier 2001 mildrar i någon mån den bitvis undermåliga researchen. Och bristen på fullföljande av resonemangen om rättsapparatens miss- och övergrepp kompenseras av intressanta avsnitt om bland annat bevisfrågor och rättshaverister.
Det nymornade intresset för integriteten och rättssäkerheten skulle kunna ge minuspoäng för principlöshet. Men nåd får gå före rätt så låt oss kalla det självkritik och ge "Inifrån" 3,5 i betyg. Som av en händelse lika mycket som Thomas Bodström ger undertecknad i det som han betecknar som det mest lustfyllda arbetet med boken.
NILS FUNCKE