Min kommentar till Måns Adlers artikel på Sidan 4 satte fart på debatten. Och bra är det. Villkoren för yttrandefriheten är alldeles för viktiga för att inte debatteras. En sådan diskussion har vi också fört i ett par hundra år och den har lett fram till att stora delar av världen i dag respekterar de så kallade opinionsrättigheterna.
Med det teknologisskifte som följde på mikroprocessorns och därmed persondatorernas och mobiltelefonins genombrott fick frågekomplexet ytterligare en dimension. Informationsflödena blev snabbt oerhört mycket större. Gränsen mellan det privata och det offentliga suddades ut när vanliga människor som inte var författare, publicister och tidningsutgivare började träffas och kommunicera på virtuella mötesplatser.

I alla länder med tryck- yttrande- och mötesfrihet har det sedan länge funnits lagstiftning som innebar att "nästan" allt får uttalas offentligt men också att det finns vissa begränsningar till exempel mot förtal och uppmaning till brottslig verksamhet. Var dessa gränser går har skiftat över tiden.
I dag är så kallade hatbrott förbjudna i Sverige. Det var inte fallet före andra världskriget men däremot var det förbjudet att häda.
Internet har blivit ett globalt debattforum utan någon motsvarighet i världshistorien. I dag fungerar inte den gamla gränsdragningen lika bra. Nätet kan liksom alla teknologier missbrukas och användas på ett sätt som strider mot våra grundläggande normer för integritet och respekt för andra.
En annan förändring är att information som cirkulerar i cyberrymden saknar geografisk hemvist och följaktligen inte i praktiken omfattas av nationella lagar. Uppmaningar till terroraktioner eller organisering av annan kriminell verksamhet är därför inte åtkomlig för polisens brottsbekämpning.

Ett tredje problemområde handlar om nätattacker mot känslig infrastruktur och cyberspionage, det vill säga sabotage och stöld av andras data.
Det här är några exempel på dåliga flöden som blandas med alla de goda flöden som tveklöst dominerar i cyberrymden.
Christopher Kullenberg kritiserar min uppdelning i bra och dåliga flöden och oroas över att staten skulle göra sådan bedömning. Anna Troberg - ledare för Piratpartiet - gör en rätt så vildvuxen tolkning av svensk lagstiftning när hon påstår att Sverige inte tillåter medborgarna att kommunicera fritt på nätet. Båda förefaller att inte acceptera att staten har en roll i att skydda friheten på internet och för att stävja olagligheter. Ändå är det inte konstigare än att staten och staterna har en sådan roll på torget, på vägarna och i att värna luft- och sjöfartslederna.

Staten stödjer på många sätt utbyggnaden av elektronisk kommunikation och utveckling av programvara som underlättar för de goda flödena. Att samma teknik också kan missbrukas är måhända beklagligt. Men sättet att hantera detta är inte att försvåra och förbjuda tekniken utan att komma till rätta med den olagliga användningen.
Med två miljarder internetanvändare och närmare fyra miljarder som använder mobiltelefoner har vi sedan länge lämnat det lyckliga urtillstånd som Kullenberg drömmer om. Cyberanarkismen är inte längre en option på nätet lika lite som trafikanarkism skulle vara det på våra vägar.

Ett annat problem med den cyberanarkistiska hållningen är den asymmetri som skulle uppstå mellan liberala rättstater och auktoritära regimer om de förra förnekade behovet av gränsöverskridande normer för användningen av elektronisk kommunikation. Då skulle fältet vara helt fritt för de auktoritära regimerna att utforma regelverk - nationella och internationella - där friheten att söka information och kommunicera gjordes till ett underordnat istället för ett överordnat intresse. Jag har ingen lust att lämna över den diskussionen till Iran, Nordkorea och Kina.
Därför ser jag heller inte någon motsättning mellan att stödja nätaktivister som kämpar för frihet och demokrati i dagens diktaturer och en politik för att skydda samma frihet och demokrati i de många länder där den redan har erövrats.

CARL BILDT, utrikesminister