För tydlighetens skull börjar jag med ett konkret exempel. I november 2006 beslöt migrationsminister Tobias Billström att utvisa palestiniern Hassan Asad till Jordanien. Till grund för beslutet låg hemliga bevis för terrorism, som varken Hassan Asad eller hans advokat, för övrigt belagd med rättslig munkavel, fått ta del av.
Migrationsverket meddelade tjänstvilligt att tortyr av terroristmisstänkta inte förekom i Jordanien (!), varför inget hinder fanns för utvisning. Till saken hör att Hassan Asad har fru och tre barn i Sverige, alla svenska medborgare. Hans medborgarskap stoppades av Säpo när han vägrade bli angivare.

Detta är terroristlagar i praktiken. De behöver bara tillämpas i de fall då det inte finns bevis om brottslighet. För med bevis finns inga hinder att döma så kallade muslimer i svenska domstolar, det sker dagligen. Terroristlagstiftningen gäller bara så kallade muslimer som är oskyldiga i lagens mening.
Lagen som användes för att kränka Hassan Asads mänskliga rättigheter kan för närvarande bara tillämpas mot utländska medborgare. Men Thomas Bodström har föreslagit att denna undantagslagstiftning borde uppgraderas till att gälla även svenska medborgare, eftersom ”problemet är ju att många av dom här människorna gått och blivit svenska medborgare.”
Thomas Bodström har nu haft två chanser i Expressen att förklara det häpnadsväckande uttalandet, fällt vid ett möte med den svenska sektionen av internationella juristkommissionen. Dessvärre har han avstått och talar hellre om annat, som att terroristlagarna inte alls möjliggör inspärrande av oskyldiga på obestämd tid för det gäller, menar Bodström, ”högst i två månader om inte synnerliga skäl föreligger.” Just det. Terrorism är vår tids mest ”synnerliga skäl”.

En ny omfattande terroristlag antogs i riksdagen i april 2003, framjäktad i den politiska paniken efter 11 september. Få svenskar känner till den, debatten har inte precis varit omfattande. Lagen går i korthet ut på att vissa brott, om de begås av terrorister eller i terroristiskt uppsåt, skall straffas hårdare än om de vore ”vanliga” brott. Vi skiljer numera exempelvis mellan mord (tio år) och terroristisk mord (livstid), olaga vapeninnehav (cirka sex månaders fängelse) och terroristiskt olaga vapeninnehav (4–10 års fängelse). Till och med skadegörelse finns med bland de 19 uppräknade brotten. Vanlig skadegörelse renderar böter, terroristisk skadegörelse minimum två års fängelse. Absurt nog är det ett av få ”terroristbrott” som hittills prövats i våra domstolar. Några tonåriga nazister i en mellansvensk stad hade slagit sönder fönsterrutor för att framföra någon sorts politiskt budskap. De var nära att dömas till många års fängelse som terrorister men värjde sig indignerat, och med framgång, med att de ju var hederliga nazister som avskydde muslimer och följaktligen var antiterrorister. Frågan är hur gossarna hade dömts om de faktiskt varit muslimer.

Vår lagstiftning håller alltså på att infekteras av politisk subjektivitet. Rättegångar som ska pröva det ”terroristiska uppsåtet” blir ohjälpligen politiska rättegångar. En advokat som Thomas Bodström borde tillhöra de första, inte de sista, att inse det.
Men han talar om annat. Han försvarar sitt lagförslag om telefonavlyssning i ”förebyggande syfte”. Det betyder avlyssning utan konkret misstanke om brott. Det vill säga avlyssning av exempelvis sådana som heter Muhammed i förnamn.
Han angriper däremot det borgerliga lagförslaget att låta FRA tjuvlyssna på elektronisk trafik och skriver, upprört, att den avlyssningen kan ”ske utan konkret misstanke om brott.” Det är gåtfullt. Det förefaller som om borgerlig avlyssning utan konkret brottsmisstanke vore av ondo, men socialdemokratiskt dito av godo.
För övrigt förstår jag inte varför Bodström envisas med att göra mej till anhängare av det borgerliga förslaget. Det är jag inte. Jag har inte uttalat någon bestämd uppfattning i frågan (den går heller inte att reda ut på så här kort utrymme).

Det finns två saker till jag inte förstår när jag försöker diskutera med Bodström. Det ena är hans tillmälen om lögnaktighet, intellektuell kollaps, medveten förvanskning och dylikt. Saken är lite för allvarlig för att återfalla i en debattstil som inte förekommit sedan Per Ahlmark. Diskussionen gäller faktiskt några av vår tids mest problematiska demokratifrågor. Om någon då har fel på någon punkt kan man inte gärna förutsätta att det beror på medveten ondskefullhet.
Det andra jag inte förstår är hur Thomas Bodström och jag så definitivt hamnat på olika sidor i frågan om likhet inför lagen. För mig framstår nu Beatrice Ask, den moderata justitieministern, som en mer pålitlig försvarare av demokratin. Det känns lite konstigt.

JAN GUILLOU