Då och då kan det bli nödvändigt att rensa upp lite i bekantskapskretsen. Det har gått ett bra tag sedan jag gjorde det sist. Jag har skrivit två självbiografiska romaner: ”Den högsta kasten” och ”Djävulsformeln”
Nu, tio år senare, kommer Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” ut på Bonniers Förlag. Den är en ursinnig skildring av könsrelaterat förtryck, som utspelas i camorrans Neapel och i kulturetablissemangets Stockholm.

Det ska sägas direkt: Det här är en svår genre. När man gör sig själv till huvudperson i sitt eget drama, ställs man inför ett flertal problem: Vad är intressant bara för mig, och vad är intressant för alla andra? Svårt att bedöma. Ännu värre är: Det här är bra för boken. Men kanske inte för dem jag skildrar i den. Hur ska jag bära mig åt?
Och i denna konflikt mellan litteratur och moral, är det oftast litteraturen som drar det längsta strået.
Ja, det är inte enkelt det här. Men till den som ändå har planer på att skriva en självbiografisk roman, har jag följande råd:

Förhärliga inte dig själv. Ingen orkar läsa en bok där författaren, huvudpersonen framställer sig själv som ett oskyldigt offer för omständigheterna. När du gör dig till huvudperson i en roman, måste du uppfylla de krav läsaren har rätt att ställa på dig: Du måste vara dynamisk, mångfacetterad, och absolut inte alltigenom god.
I det här fallet tycks Maja Lundgren och jag vara överens.
Hon säger på ett flertal ställen i boken att hon är ”stingslig”, kanske rentav paranoid. Författaren bjuder till och med läsaren på möjligheten att betrakta henne som – om inte sinnessjuk, vilket vissa skribenter har velat antyda – så åtminstone inte så lite affekterad av det som händer henne.

Var adjektivsnål. Håll så långt det är möjligt inne med dina värdeomdömen om de personer och skeenden du beskriver. Själva gestaltningen av det inträffade räcker – förutsatt att skildringen håller hög litterär kvalitet. I och med detta reducerar du läsarens tolkningsmöjligheter till en enda: din egen.
Manipulation? Naturligtvis. All berättarteknik är en form av manipulation. Det har sagts om Maja Lundgrens bok, att den är mycket elakare än mina. Det är den visst inte. Skillnaden är att Lundgren väljer en annan väg: Här står adjektiven som spön
i backen, och de negativa värdeomdömena haglar.
På grund av detta ger hon läsaren vad som på engelska kallas ”the benefit of a doubt” (ungefär fördelen i att kunna hysa tvivel) och låter därmed läsaren på inte så få ställen infoga ett: ”Ja, men fast…”
I och med att författaren redan beskrivit sig själv som stingslig och paranoid, blir dessa ”Ja, men fast…” rätt många.

Var sanningsenlig. Kan tyckas vara ett korkat råd, eftersom allt en författare skriver betraktas som lögn, medan allt en journalist skriver, betraktas som sanning. Detta påstående understryks av baksidestexten till Lundgrens bok, där man skriver att författaren rör sig ”i gränslandet mellan litteratur och verklighet.” Byt ut ordet litteratur mot journalistik och se vad som händer.
För din egen samvetsros skull vill jag ändå rekommendera: Håll dig till sanningen: det vill säga, till din egen minnesbild av vad som sagts och gjort. Lägg inte till något. På så sätt minskar du även risken för att någon av dina romanfigurer ska gå ut i massmedia och gapa: ”Det här är lögn!
På den här punkten är Maja Lundgren glasklar: ”En sak har jag bestämt mig för. Jag kommer aldrig att blanda fakta och fiktion. Antingen kommer jag att skriva dokumentärt. Eller också kommer jag att fabulera.”
Man behöver inte ringa många telefonsamtal för att kunna konstatera att hon inte har fabulerat.

Stryk obarmhärtigt. Det finns ingen av mina böcker som i utgivet skick inte varit minst 35 sidor kortare än originalmanus. I dag gör jag dessa strykningar själv. Men tidigare har jag använt mig av privatlektörer. Det är bra med privatlektörer. De vill bara bokens bästa, och styrs inte av andra – och kanske mer dunkla motiv.
I Maja Lundgrens fall har det strukits, men på fel ställen, och av fel anledning. Stockholmspartiet har kortats, men Neapelpartiet har i stort sett lämnats orört. Det borde ha varit tvärtom. En del av vad Lundgren försöker berätta i sin skildring av det kulturella Stockholmskotteriet, blir obegripligt på grund av dessa strykningar, som skett på begäran av två manliga romanfigurer.
Originellt nog tycks inte Bonniers ha ägnat sina egna författare en tanke vad gäller detta – i den mån de ens har haft tillgång till manus – utan tagit större hänsyn till personer vilkas verk utges av andra förlag. Varför? Ingen aning. Men en gissning är att man gärna vill hålla sig väl med dessa skribenter för att eventuellt kunna knyta dem till sig. Sina egna författare – ja, dem har man ju redan. Och det är ju ingen risk att någon av dem byter förlag.
Eller?

När man har läst dessa rader kan man tycka: Lätt för Carina Rydberg att säga. Hon är ju en av de få som inte schavotterar i den här skildringen.
Sant. Men en hel del av mina närmaste vänner gör det. Och det blir ju lite knepigt. Men vad man måste ha klart för sig för att förstå den här boken är:
Alla i den värld Lundgren skildrar är upp över öronen insyltade med varandra, och inte få av dem sitter på någon form av makt. Jag undrar: Vem ska ge Maja Lundgren ett vik nästa gång? Vem ska ge henne stipendier, priser, författarlön.
Tro en som vet: Det är inte lite pengar Maja Lundgren lägger i potten.
Det är när jag börjar tänka i de banorna Lundgrens parallell mellan den svenska kultureliten och den napolitanska camorran blir relevant.
Och det är nu jag vet svaret på den fråga jag för tio år sedan fick så ofta: Vilket är författarens moraliska ansvar?
Att inte vara korrumperad.
Att inte bli en del av camorran.
Och nu får vi se om det svenska kulturetablissemanget förmår bevisa, att någon sådan camorra inte existerar.

CARINA RYDBERG
Carina Rydberg är författare. Hennes självbiografiska roman ”Den högsta kasten” ledde till en liknande debatt som den om ”Myggor och tigrar”