En ny sorts öppenhet har präglat medierna de senaste åren. Spruckna silikontuttar och osminkade sanningar exploderar i våra ansikten vare sig vi bett om det eller ej. För det handlar inte längre om att försköna. Det går ut på att förfula. Riva ner det perfekta och glittriga och visa vad som sker bakom scenen. Det überpopulära bloggparet Alex Schulman och Katrin Zytomierska hånar varandra öppet för deras respektive psykiska och fysiska defekter. Mediekändisar öppnar dörrarna till sina stökiga hem. Självbekännelselitteraturen har fått ett enormt uppsving och skildrar företrädesvis upphovsmännens genanta tillkortakommanden. Det privata är visserligen fult, men det är inte längre fult att blotta det. Folk nästan slåss om att få kasta ut liken ur garderoberna så att de landar med en skräll i det offentliga rummet.
Givetvis går det att förfasa sig över denna allmänna gränslöshet och bristande integritet.
Men den nya öppenheten har också fört med sig något positivt. Kvinnor som farit illa i sina relationer har nämligen börjat outa sig och vi får äntligen syna den del av kvinnoförtrycket som tidigare skett bak hemmets stängda dörr. Magdalena Graaf berättade rakt upp och ner i sitt Sommarprat om sitt förflutna med en våldsam man och om varför hon valt att skriva en bok om den plågsamma erfarenheten.
Pernilla Wahlgren gick häromåret ut med vad som pågått bakom den skenbart gulliga familjefasaden. Till och med Lena Olin, denna diskretionens stjärna, avslöjade i sitt Sommarprogram hur hon fått gripa efter ett halmstrå för att fly från den olyckliga relationen med Örjan Ramberg fastän hon var höggravid.

Och listan kan göras längre. Susanna Alakoski kommer i höst ut med antologin ”Lyckliga slut” där kända kvinnor får berätta om övergrepp och kränkningar de utsatts för.
Tidigare var det nästan tabu för en misshandlad kvinna att träda fram eftersom detta kunde röja den manlige partnerns identitet, och mäns privatliv har alltid helgats. Men nu tas inte samma hänsyn till detta längre. Alltså har något hänt också med den skyddsbarriär som tidigare reste sig framför män som slår kvinnor – även de får ett ansikte och det är sannerligen på tiden.
Ett färskt exempel är Yannick Bapupa i Gefle IF. Under generös bevakning häktades och åtalades han för misshandel, olaga hot och grov kvinnofridskränkning av sin fru. En tidigare flickvän vittnade om att han varit våldsam även mot henne.
Så långt har vi alltså kommit. Kvinnor får lov att berätta sin historia om övergrepp och våld, varmed en del av skammen som detta medför låter sig skingras. Då och då pekas också förövaren ut.
Men sen då? Vad gör vi med informationen?
Tja, inget särskilt, vill jag hävda.
När domen fallit mot Bapupa var han plötsligt välkommen i laget igen. Livet går vidare. För mannen, vill säga. För kvinnan återstår en mödosam process för att bygga upp sin raserade självkänsla och sitt människovärde.

Ett av de värsta brott en kvinna kan råka ut för är nämligen att bli hotad och misshandlad av en man hon älskar och lever med. Det är en brottslighet som enligt uppgift ökar men som de allra flesta män säger sig vilja få stopp på. Gör de det genom att ge en dömd kvinnomisshandlare en klapp på axeln och en uppmaning att inte göra om det där? På kåken riskerar en tjejboxare grovt gängstryk, men i samhällets högre sfärer får han förståelse och nästan omedelbar förlåtelse.
Jag undrar just om en nynazist eller en man dömd för barnpornografibrott hade omfamnats av sina kollegor, kunder och affärskontakter. Den ödesdigra kvinnosyn som våldsamma män företräder sägs det i alla fall inte ett knyst om. Detta vittnar om en skrämmande okunnighet om vad som får män att slå och förtrycka kvinnor. Det vittnar också om en enorm feghet.
Jag vädjar därför till alla män med stake nog att sätta kraft bakom era ord: Vill ni på allvar påverka våldet mot kvinnor, då kan ni göra det genom att frysa ut de bröder som begått sådana brott.
Det enda ni annars lär ut är att man kan trakassera och våldföra sig på en kvinna men ändå gå relativt oskadd ur leken. Den dag då kvinnomisshandlarna inte längre är välkomna att delta i affärslivet, i bastun, på fredagsölen och på golfrundorna, den dagen är en stor seger i kampen mot ett av våra största samhällsproblem. Och tack vare den nya öppenheten kan ni inte längre skylla på att ni inte vet var de här männen finns.
De finns mitt ibland er.

UNNI DROUGGE

Unni Drougge är författare. Hon kom 1996 ut med boken ”Andra sidan Alex” som berör mäns våld mot kvinnor och är nu aktuell med romanen ”Boven i mitt drama kallas kärlek” där hon självbiografiskt skriver om sina tidigare partners under riktiga namn.