I Sverige pågår sedan en tid tillbaka en typisk svensk kulturdebatt där även jag gett mitt lilla bidrag. Och som så ofta förr låtit tungan springa före förståndet.
Jag halkade in på ett bananskal, fick hjälp av en vanlig journalistisk spark i röven. Hävdade att vår nya Deckardrottning Camilla Läckbergs romaner låg på samma litterära nivå som ”en novell i tidningen Min Häst” och att hon ”skriver som Nicke Lilltroll pratar”. Hamnade mitt i smeten trots att jag hatar kulturdebatter, är höggradigt allergisk mot skönandar och till och med villig att med egna händer och utan ersättning halvera personalstyrkan på DN:s kulturredaktion.
Min gamle vän Jan Guillou, denna Alla Damers Ständige Riddare, ansåg att detta var både ”plumpt” och ”onödigt” sagt och jag är den förste att oreserverat hålla med honom. Det var nästan lika korkat som när han själv, för inte alltför länge sedan, beskrev statstelevisionens programledare Kattis Ahlström som en ”Bimbo”, för säkerhets skull även ”blondin”. Trots att jag – märkligt nog och tänk så konstigt det kan vara – tyckte att hon var alldeles utmärkt. Att hon dessutom var trevligare att titta på än både Jan och Robban Aschberg, en annan gammal kompis, uppfattade jag som en ren bonus i sammanhanget. Vacker kvinna, håll käften, tacka och ta emot.
”Nästan” lika korkat och vari består skillnaden? Det som talar till min förmån jämfört med Jan är att jag faktiskt försökte säga hur jag såg på författaren Camilla Läckbergs litterära förmåga, medan Jan, gammal van yxmördare som han är, genast drog till med lite blandade exteriöra och intellektuella egenskaper när han valde sina invektiv.

Jag är en halsstarrig typ. Det heter så när man både är envis och en grinig gammal gubbdjävel.
Trots vad alla dessa förespråkare för kvinnosaken hävdar berodde mitt omdöme om Camilla Läckbergs skrivande inte på att hon var ”kvinna”, tillika tjugosex år ”yngre” än jag, och att jag är ”man” och betydligt ”äldre” än hon. Det var inte ens så att jag var ”avundsjuk” på hennes framgångar. Hur skulle jag kunna vara det? Jag har sålt betydligt fler böcker än hon och avundsjuka är faktiskt en av mina sämsta grenar.
Att jag sa som jag gjorde, berodde enbart på att jag inte tycker att Läckberg skriver särskilt väl. Dels har jag allmänt svårt för mys-pys-om mord, och feel-good-historier om grova våldsbrott. Dels skriver hon en prosa som lämnar mig kall och det är ungefär här som det blir komplicerat.
En äldre man som jag får inte avge negativa omdömen om en yngre kvinna. Endast beröm, annars knipa käft, och gör jag det ändå kan det givetvis inte ha med sakfrågan att skaffa.

Camilla Läckberg har samtidigt berövats den grundläggande mänskliga rättigheten att ansvara för sina egna handlingar, bära bördan av sina fel och brister och njuta frukterna av sina förtjänster. Vad hennes taleskvinnor faktiskt gör är att de omyndigförklarar halva mänskligheten genom att selektivt använda ett argument som i grunden är klassiskt rasistiskt. Individen är ointressant så fort du kan hänga på honom hävdat kollektiva egenskaper. Alla män är svin, och byt ut man mot jude, så förstår du vad jag menar.
Själv är jag mer sammansatt än så och jag skall försöka förklara med hjälp av två exempel.

För en tid sedan skrev jag en hyllningsartikel om en roman av Åsa Linderborg. Inte för att hon är kvinna och tjugo år yngre än jag. Jag gjorde det av det enda och enkla skälet att ”Mig äger ingen”, är den bästa svenska bok som jag läst på flera år och jag läser fler böcker än nästan alla, utifall det nu är någon som undrar.
Sedan några år tillbaka betraktar jag Björn Ranelid som en pimpinett pappskalle. Inte för att han är en äldre man, utan för att han numera ser ut och låter som en pimpinett pappskalle.
Jag saknar författaren Björn Ranelid. Samtidigt är jag en så usel människa att jag glädjs åt den nye Ranelid. I det Sverige där vi båda lever, i samma sorgliga äldre manliga predikament, representerar han min enda återstående möjlighet att få lätta på det inre trycket utan att bli fråntagen heder, ära och förstånd.
I det alltid lika utskällda USA är det sedan länge på det viset att den ende som kan kalla en svart man för ”nigger” är en annan ”nigger”. Hur underligt det än kan låta har samma yttre omständigheter gjort mig och Ranelid till något slags bröder i anden.”En pimpinett pappskalle” och en ”ovanligt grinig gammal gubbdjävel”.
Men vad hände med Camilla Läckberg då, undrar kanske någon. Jo, hon skriver på sin nästa roman, jag glädjs åt hennes kommande framgångar, och kommer sannolikt att förfasa mig över sättet som hon vann dem på. Jag glädjs också åt den helårsprenumeration på tidningen ”Min Häst” som hon hade vänligheten att ge mig.
Tack Björn.
Tack Camilla.

LEIF GW PERSSON
Leif GW Persson är storsäljande författare. Han är också professor i kriminologi.