Jag har under hela mitt liv levt med en fot i Aten. Jag minns hur vi bilade ner till Grekland i min pappas röda Ford Cortina, mina svettiga ben mot baksätets galonklädsel och vindbruset från de nedvevade rutorna.
De heta sommarloven hemma hos min farmor och farfar, nypen i kinderna från mina fastrar och upptågen med mina kusiner i Atens gränder laddade mig med så mycket kärlek som barn, att jag som vuxen alltid levt med en känsla av att allt är möjligt.
Kärleken och temperamentet från Grekland tillsammans med mitt svenska arv- en arbetarkultur präglad av ordning och reda och arbetsmoral - gjorde mig till den jag är och blev min biljett till den amerikanska drömmen, ett liv som internationell trumslagare i Motörhead.

Min pappa Estratos träffade min mamma Vivianne när han spelade fotboll i Tyskland på 50-talet. De gifte sig och flyttade till Göteborg, där han jobbade som målare under resten av sitt yrkesliv.
Arbetskraftsinvandrarna som kom till Sverige vid den tiden var kända för att arbeta hårt och jag kommer ihåg hur stolt pappa var när han berättade att han målat Älvsborgsbron tre gånger.
Förra året somnade han in som 75-åring och på något sätt tycker jag att det är skönt att han slipper uppleva den kris som hans hemland nu går igenom.
Min pappa var, precis som alla greker, en mycket stolt person. Han var stolt över sitt lands historia, över sitt folk och över sig själv och sin familj.
För att förstå och se en lösning på den grekiska krisen måste man undersöka vad vreden handlar om. En del experter talar om att aggressiviteten är riktad mot omvärlden. För att EU ställer krav för att hjälpa. Men jag är övertygad om att det handlar om något annat.

Med facit i hand är det lätt att se att grekerna under årtionden har levt långt över sina tillgångar. Ändå har inga varningsklockor trängt fram genom Greklands vardagslarm. Man kan ju undra vad politikerna har tänkt på, som inte har varnat om att landet varit på väg mot ekonomisk ruin. Visst har grekerna njutit av det goda livet, men de känner sig med rätta förda bakom ljuset av regeringar som inte varnat för konsekvenserna. Politikerna borde för länge sedan ha justerat landets levnadsnivå i en långsam takt - då hade vi sluppit denna katastrof som i dag är ett faktum.

Visst är det smärtsamt att pensioneringarna skjuts fram - inte med månader eller år som vi upplevt i svenska kristider - utan decennier, och att lönerna krymper - inte bara står still - utan till hälften. Men det som smärtar grekerna mest är sveket från politikerna, som skapat en bild av Grekland som ett stort skämt, och får hederligt folk att framstå som bortskämda och godtrogna latmaskar.
Man måste minst vara halvgrek för att förstå den sanna naturen av det grekiska temperamentet. Våld och upplopp löser inte några problem, utan bara gör allt värre. Politikerna måste nu sluta skylla på varandra och i stället ta ansvar. Grekernas frustration måste övergå till insikten att det enda som hjälper att är påbörja den mödosamma vägen mot ett liv av egen kraft.
Den grekiska finanskrisen må vara en av de värsta vi sett i modern tid i Europa. Men man behöver inte vara expert på antiken för att veta att Grekland har varit med om värre katastrofer förr. Grekerna kommer att resa sig igen - deras stolthet tillåter inte något annat.



MIKKEY DEE