Ska du ha något på mackan?
När du öppnar kylskåpet på morgonen kanske du undrar vad du ska ha på mackan. Ost, Philadelfiaost eller lite kaviar? Kanske inga lyxval, men likväl ett val.
Det är kanske svårt att tänka sig att behöva ställa sig frågan om man över huvud taget ska kunna ha något pålägg.
När jag växte upp fick min ensamstående mamma vända på varenda krona för att få vardagsekonomin att gå ihop för mig och mina systrar. Mitt hem hade mycket annat, men just pengar var en bristvara. Att åka på semester utomlands eller på vintersemester var inte att tänka på. Egen cykel var heller inget vi kunde prioritera.

Att växa upp i en familj med små resurser verkar inte vara särskilt vanligt i politiken, även när det gäller mitt eget parti. Men en sådan bakgrund kanske påverkar en mer än man tror. Tyvärr tror jag att det kommer att prägla ännu fler framöver om vi inte gör något.
Långt ifrån alla som växer upp med ensamföräldrar lever i fattigdom. Men problemet är att de blir allt fler. Mellan 2004 och 2010 ökade barnfattigdomen från 8 till 13 procent. Detta gäller EU:s definition av så kallad relativ fattigdom, det vill säga vem som är fattig i relation till sin omgivning.
Om vi i stället tittar på det som kallas, absolut fattigdom, det vill säga den nivå som kommunernas försörjningsstöd - tidigare kallat socialbidrag - inte får understiga, så lever i dag cirka 150 000 barn i absolut fattigdom. Det är fler än alla invånare i Uppsala. Det kanske ger lite perspektiv på hur många det faktiskt handlar om.
Ensamstående föräldrar har allt oftare rötterna utomlands, lever mer trångbott och har sämre hälsa som följd av ekonomisk stress.
Den ökande barnfattigdomen är tyvärr inget nytt. Både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar har den ökat. När vi samarbetade med den socialdemokratiska regeringen avsatte vi visserligen en så kallad barnmiljard, men det har visat sig att det var långt ifrån tillräckligt.
Under den borgerliga regeringen har utvecklingen gått ännu snabbare åt fel håll. Vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är båda reformer som inte kommer ensamstående till del.

Detta är inte värdigt ett samhälle. Ett samhälle där barnfamiljer behöver söka hjälp från organisationer för att barnen ska kunna få glasögon och kunna läsa böckerna i skolan är inte ett grönt samhälle.
I det gröna samhället ser vi till att det finns ett stabilt golv att stå på för alla. Ett golv utan hål eller falluckor. Trygghetssystem ska ge trygghet, inte osäkerhet.
Här har Miljöpartiet en särskilt viktig uppgift i svensk politik de närmaste fyra åren.
Vi behöver prioritera resurser till de åtgärder som allra bäst når ensamstående. Några centrala områden:
Underhållsstödet behöver höjas och ses över.
På 90-talet försämrades bostadsbidraget kraftigt, något som än i dag drabbar ensamstående särskilt. Samtidigt har hyrorna höjts. När Ebba Grön sjunger om att "kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidraget" så sjunger de om en svunnen tid.
Regeringen vill nu lägga cirka tio miljarder på ett nytt så kallat jobbskatteavdrag. För några år sedan kom en utredning som i stället föreslog ett sådant avdrag riktat till ensamstående. Jag vill att vi i Miljöpartiet tittar allvarligt på en sådan idé för att rätta till en del av inkomstskillnaderna. Andra förslag som kan vara aktuella är riktade höjda barnbidrag.
Ett samhälle med fler och fler fattiga barn är ett uselt samhälle. Miljöpartiet behöver gå i spetsen för ett samhälle där ingen behöver avstå pålägg på mackan till frukosten.


MIKAELA VALTERSSON