En dag för länge sedan kom en pojke hem till mig. Han spelade fiol i den kommunala musikskolan. Men det var något som inte stämde, eftersom pojken var mycket begåvad. Då började han spela för mig. I många månader jobbade vi enligt den ryska skolan, som jag själv är utbildad i. Salem spelade bättre och bättre.
Jag tog med honom på turné till Ryssland. Vi spelade för fullsatta hus tre kvällar i rad. Den andra kvällen berättade jag för publiken att imorgon fyller Salem 16 år. Dagen därpå kom människor ur publiken med presenter. Salem fick hundratals paket, med blommor och tavlor och allt möjligt.
Efteråt berättade Salem för mig, att det var först nu han förstod musikens påverkan på människor. Sedan arbetade vi med en Tjajkovskij-konsert inför en internationell tävling. I den unge Salem Al Fakir såg jag en av de stora elitviolinisterna i världen.
Men en vacker dag frågade Salem:
"Var ärlig, kan jag försörja mig och leva ett normalt liv?"
Jag svarade:
"Salem, jag är inte säker på det. Du ser ju själv att det mest är gråhåriga, mellan 70 och 90 år, som lyssnar på klassisk musik i Sverige."
Salem svarade att hans vänner tycker att han har en sådan begåvning som popsångare och att han borde satsa på det istället. Jag blev mycket ledsen och sårad.
Fortfarande när jag besöker Ryssland frågar människor hur det är med Salem.
"Vi väntar på att få se honom som stor violinist."
När jag förklarar att Salem blivit en popstjärna i Sverige, svarar de: "Så synd."
Jag sökte mig till Sverige för att jag visste att det var ett fantastiskt land. När jag var sex år kunde jag Sveriges geografi bättre än Rysslands. Min mamma läste "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige". Trots en liten befolkning var Sverige berömt för sin stora litteratur. Selma Lagerlöf, August Strindberg och Astrid Lindgren, Hjalmar Bergman, för att inte tala om Karin Boye.
Jag väntade jag mig att varannan svensk skulle vara författare och varannan svensk poet. Jag var helt säker på att kultur sågs som civilisationens mål och mening i det svenska samhället. Men jag upptäckte snart att kultur istället betraktas som fritidssektor och underhållning.
Klassisk musik är inte viktig för den goda smakens skull, utan för alla samhällsfunktioner som är beroende av den mänskliga hjärnans tankar, som stadsplanering, forskning och politik. Den klassiska musiken innehåller näring för hjärnan, alla koder för framtidens gåtor. Om ni vill att ert barn ska ta ett första steg mot Nobelpriset, börja inte med kemi utan med musik.
För fem år sedan bjöds jag in av TV4 som musikexpert på Nobelkonserten i Konserthuset. Vi frågade alla Nobelpristagarna vilket förhållande de hade till klassisk musik. Det visade sig att alla pristagarna hade ett nära förhållande, ända sedan barndomen. Antingen spelade de själva som barn, som Albert Einstein, eller så var det mamma eller pappa, en morbror eller granne.
För mig är Melodifestivalen själva symbolen för vår farliga samhällsutveckling och kultursyn. Istället för att utvidga publikens tankebanor, luras människorna att tro att musik är något oerhört primitivt. Att musik är en och samma visa, visserligen med olika arrangemang och röster. Men i själva verket innehåller denna musikform samma tre, fyra eller fem ackord.
Det är inte rimligt att vår tids begåvningar måste tävla i tv som popartister för att försörja sig. Vi måste vara rädda om våra genier. Deras gåvor är en nationell angelägenhet.
