Arbetarklassens barn missgynnas av orättvisa skolreformer, varnar Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, som gett SCB i uppdrag att granska samtliga slutbetyg från årskurs 9 vart annat år mellan 1990 till 2008.
Ny undersökning visar arbetarbarnen är de stora förlorarna i det skolsystem som skapades under det turbulenta 1990-talet. Barn till rika får i allt större utsträckning högre betyg. Likvärdigheten i skolan har försämrats och barn med svagare stöd hemifrån har fått betala priset för exempelvis kommunalisering och valfrihetsreformer.
Lärarnas Riksförbund har gett Statistiska centralbyrån i uppdrag att titta på samtliga slutbetyg från årskurs 9 i grundskolan, vart annat år från 1990 till 2008. En omräkning av alla betygen har gjorts så att de blir jämförbara över tid, trots att det existerat två olika betygssystem.
I resultaten i rapporten "Rika barn lära bäst?" visar det sig att det finns djupt besvärande skillnader mellan olika elevgrupper. 1990 sattes betygen enligt den relativa skalan från 1 till 5. Snittvärdet för slutbetyg i årskurs 9 för barn till högutbildade var då 3,7 och genomsnittet för barn till lågutbildade var 3,0. När betyg sattes enligt den målrelaterade skalan där betyget Godkänt räknas som 10 poäng, Väl Godkänt som 15 och Mycket Väl Godkänd som 20 poäng är det genomsnittliga meritvärdet för barn till högutbildade 239 poäng och motsvarande siffra för barn till lågutbildade låg då på 184 poäng.
När de båda betygsskalorna ska göras neutrala så att jämförelser kan göras, framgår det att klyftan mellan barn till högutbildade respektive lågutbildade ökat tydligt sedan 1990. Att utbildningsbakgrund har betydelse är inget nytt. Det allvarliga är tendensen till ökad betydelse
Även föräldrars inkomst har fått större betydelse för vilka betyg barn får. Det betyder att samhället missar begåvningar och att enskilda individer inte får den bästa skolgången som låter dem nå så långt som möjligt.
Denna dubbla tragedi syns också i följande siffror. År 1990 hade barn till låginkomsttagare ett betygsgenomsnitt på 3,12 medan motsvarande snitt för barn till höginkomsttagare låg på 3,54. År 2008 låg meritvärdet för de sämre bemedlade barnen på 200 poäng, motsvarande snitt för de bättre bemedlade barnen låg på 239 poäng. Om man gör betygsskalorna neutrala i förhållande till varandra framgår det att klyftan mellan barn till hög- respektive låginkomsttagare vidgats mer från 1990 fram till 2008 än den mellan barn till hög- respektive lågutbildade.
Det är inget problem att barn till höginkomsttagare får höga betyg - problemet är att barn till låginkomsttagare inte får samma chans.
Att enskilda elever, spridda bland olika elevgrupper, inte når målen behöver dock inte bero på systembrister i den svenska skolan. Däremot kan skolan svårligen hävdas vara likvärdig om olika elevkategorier konstant presterar sämre än andra. Den undersökning vi idag presenterar visar just att det finns systemfel, att vissa elevgrupper gynnas och andra missgynnas.
Ansvariga politiker måste ta itu med de allvarliga problem med likvärdigheten som finns i den svenska skolan. Ett första steg är att utvärdera kommunaliseringen av skolan och införandet av valfrihetsreformen. Detta måste bli ett vallöfte från båda politiska blocken! Annars fortsätter nya generationer att drabbas.
Metta Fjelkner är ordförande för Lärarnas Riksförbund
