Gerdau pekar särskilt ut metadon och buprenorfin (Subutex), två preparat som beskrivs som "droger som inte hör hemma på svenska vägar".

Metadon och buprenorfin används i underhållsbehandling av personer som är beroende av heroin eller andra opiater. Många patienter som får sådan behandling har fortsatta beroendeproblem, men många blir också helt rehabiliterade och kan leva normala liv utan missbruk. Det är den senare gruppen som får inneha körkort.

Tyvärr är Mats Gerdau dåligt informerad, både vad gäller effekterna av metadon och buprenorfin på körförmågan och vad gäller de regler som redan finns för dem som behandlas med dessa läkemedel.

Psykomotoriska experiment har visat att välinställda metadonpatienter är fullt alerta, med friska människors funktioner och reaktionstider. Detta är dokumenterat i ett flertal internationella studier där forskare studerat metadonets effekter på körförmågan. De studier som finns om buprenorfin visar liknande resultat. Mats Gerdaus påstående om att metadon och buprenorfin "inte passar ihop med att framföra ett motorfordon" är alltså felaktigt.

För att en patient i underhållsbehandling ska få inneha körkort kräver Transportstyrelsen att personen är fri från missbruk och stabil i sin behandling. För att körkortstillstånd ska medges fordras en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Patienter med körkort följs även upp kontinuerligt. Varje år krävs ett nytt läkarintyg för att dokumentera att personen är följsam till programmet och fri från missbruk. Denna uppföljning pågår så länge behandlingen pågår och därefter vid minst ytterligare ett tillfälle för de patienter som väljer att avsluta den.

Faktum är att det inte finns någon annan grupp i trafiken som det ställs lika hårda krav på som patienter med underhållsbehandling. Detta hade Mats Gerdau själv kunnat ta reda på, om han bara gjort ett minimum av research innan han skrev sin artikel. Transportstyrelsen hade kunna informera om de studier och regler som jag nämnt ovan. Chefsläkaren på myndigheten, Lars Englund, hade kunnat berätta att han inte ser några behov av strängare bestämmelser för den nämnda patientgruppen.

Personer som fortsätter att missbruka alkohol eller andra droger parallellt med sin underhållsbehandling kan självklart vara en trafikfara, men för dem finns redan ett verksamt regelverk. Både rattfylleri och drograttfylleri är kriminaliserat och straffbelagt i trafikbrottslagen. Mats Gerdau har alltså identifierat ett icke-problem, och han bemöter det med ett kraftfullt slag i luften.

Beskrivningen av de förment trafikfarliga metadonpatienterna ligger väl i linje med den opinionsbildning som bedrivs av lobbygrupper som Kris, Kriminellas Revansch i Samhället. Kris beskrev nyligen metadonpatienter som "tickande bomber som kör omkring där ute". Sådana oseriösa påståenden är elakartade - inte bara för att de är felaktiga, utan framför allt för att de bidrar till en omfattande stigmatisering av personer med underhållsbehandling.

Den svartmålning som Mats Gerdau och Kris deltar i är allvarlig. Den bidrar till att försämra dessa människors möjligheter på arbetsmarknaden, och försvårar därmed deras rehabilitering. Jag har talat med Mats Gerdau och kan inte tänka mig att det är hans avsikt. Men det är likväl det beklagliga resultatet.

Björn Johnson

Björn Johnson är docent i socialt arbete vid Malmö högskola