Medierna skyldiga till muslimhatet

Nationaldagen är en paradoxernas dag; det är en dag då flera kommuner runtom i landet har medborgarceremonier för sina nya medborgare. Samtidigt är det en dag då främlingsfientliga nationalister tågar genom städerna.
På senare tid har muslimer på många sätt kommit att hamna i skottgluggen för rasisterna i deras propaganda. Inte heller medierna har visat sig klanderfria när det handlar om de bilder de förmedlar i sina skildringar av islam och muslimer.
Dessa ofta onyanserade beskrivningar kan i sin tur leda till negativa föreställningar i form av fördomar. Integrationsverkets sista rapport om rasism och främlingsfientlighet syftar till att försöka bidra till kunskapsutvecklingen för att på så sätt flytta fram positionerna i kampen mot den rasism och diskriminering som många muslimer upplever i dagens samhälle.

Integrationsverket har i flera rapporter under årens lopp skildrat och följt utvecklingen av rasism och främlingsfientlighet i det svenska samhället och även i andra länder. Den samlade kunskap som dessa rapporter bidragit till är förmodligen svår att mäta men har förhoppningsvis dock lett till en ökad medvetenhet hos våra beslutsfattare. Det är också svårt att säga om rasismen och främlingsfientligheten ökat men vi har förmodligen blivit mer medvetna.
Vad vi däremot vet är att det finns ett visst samband mellan en ökad utsatthet bland religiösa och etniska minoriteter och senare års terrorattacker. Inte bara muslimer i Sverige utan även människor med judisk bakgrund har på senare år upplevt sig mer utsatta och hotade.
Framför allt är det de med synliga attribut som till exempel muslimska kvinnor med slöja eller de judar som vågar bära davidsstjärnan eller en kippa öppet som ofta kan uppleva en ökning av rasism och diskriminering.

Rasismen har på de senare årtiondena förändrats från att handla om biologiska skillnader där människor delats upp i olika raser till att i dag dela upp mänskligheten hierarkiskt i kulturella och etniska övergrupper och undergrupper. Skillnaderna kvarstår. Det visar den studie i årets Integrationsverksrapport som handlar om hur karikatyrer använts för att skildra ”den Andre” som avvikande, som ett led i att sprida rasistiska idéer.
Det handlar bland annat om de omdiskuterade Muhammedkarikatyrerna som i likhet med islamofobiska nidteckningar präglas av en idétradition som tillskriver den vagt definierade gruppen som kallas muslimer en rad negativa egenskaper och karaktärsdrag. Muslimer framställs som grymma, ondsinta, giriga och perversa typer med diverse negativa säregenskaper. Nidteckningarna fokuserar på det muslimska/icke-europeiska utseendet och andra förespeglade yttre egenskaper, samt muslimsk klädsel och uppförandekoder, som tydliga symboler för grupptillhörighet och onormala särdrag.
Det våldsamma utseendet, bärande av vapen, knivar, bomber, det ovårdade och svartmuskiga utseendet etcetera framhålls som det mest karaktäristiska för muslimer. Fixering vid utseendet tangerar rastänkandets föreställningar om sambandet mellan fysionomi och intellektuell kapacitet och specifika karaktärer, som var allmänt accepterade föreställningar under rasbiologins storhetstid.

Attitydundersökningar är utöver den statistik om anmälningar som finns en viktig källa till kunskap om människors attityder och hur de förändras över tid. Dock ger de oss ingen kunskap om komplexiteten i hur människor tänker och varför en del tänker som de gör. Frågor man kan ställa sig är till exempel vem är rasist och vem kan klassas som islamofob.
I en annan studie som presenteras i rapporten har tjugo svenska män födda på 1940-talet och 1980-talet intervjuats om sina attityder till islam och muslimer. Resultatet är nedslående, nästan alla intervjuade oavsett ålder hade svårt att finna positiva kopplingar till islam och muslimer.
Den person som i studien uttryckte mest avstånd till islam som religion visade sig sedan också ha hur många idéer som helst till hur man skulle kunna förbättra attitydklimatet på hans arbetsplats. Det visade också i studien att de flesta förknippade islam med den bild av islam som medierna förmedlar, det vill säga stereotypa svartvita skildringar av muslimska vitklädda män med skägg och förtryckta kvinnor med slöja. Flera intervjupersoner uttryckte själva en viss förskräckelse över att enbart komma på negativa saker, och la skulden för denna utveckling på medierna. Mer positivt är att den yngre generationen visade en större medvetenhet om rasism och diskriminering och mediernas påverkan på samhällsklimatet generellt. De hade mer kunskap.

För att kunna flytta fram positionerna i vårt samhälle på alla fronter, från att öka medvetenheten hos allmänheten för att motverka rasistiska attityder och beteenden, till att vässa lagstiftningen och praxis ytterligare för att kunna bekämpa rasistiska uttryck i vårt samhälle krävs det en ökad kunskap. Frågan är hur det fortsatta arbetet med detta kan bedrivas i framtiden.
Hur stoppar vi den rasism och främlingsfientlighet som på många sätt kommer närmare och närmare? Det räcker med att till exempel se samhällsutvecklingen i flera andra europeiska länder, till exempel vårt grannland Danmark, för att förstå att det som hänt där också kan hända här. Vi är inte på något sätt förskonade.

CECILIA ENGLUND
MOHAMMAD FAZLHASHEMI
Cecilia Englund är före detta analytiker på integrationsverket, numera på Brå. Mohammad Fazlhashemi är docent i idéhistoria. De har genomfört studier i en ny rapport från integrationsverket om islamofobi, antisemitism och antiziganism. De anser att vi måste vara uppmärksamma på hur medierna beskriver muslimer. I Danmark har Dansk Folkeparti och medierna nästan gått hand i hand i en främlingsfientlig utveckling. Retoriken kan jämföras med sverigedemokraternas där muslimerna ses som ett hot.