Det är en märklig rättegång som börjar i dag vid Attunda tingsrätt i Stockholm. De två läkarna i da Costafallet, ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, stämmer svenska staten på skadestånd för fel och försummelser i en civilprocess, som aldrig borde ha behövt komma till stånd. Det borde ha varit rättsväsendets skyldighet, inte läkarnas, att klara ut frågetecknen och misstagen i fallet.
Dagens rättegång strider dessutom mot en grundläggande juridisk princip - att det inte är den misstänktes sak att behöva bevisa sin oskuld.
Ändå tvingas nu de två läkarna själva försöka göra just detta - med den stora ekonomiska risk som det medför.
Varje dag förekommer cirka 300 rättegångar i landets tingsrätter och länsrätter. Finns det då något särskilt skäl till att uppmärksamma just denna? Ja, för civilprocessen i Attunda sätter ljuset på allvarliga problem med rättsröta i Sverige.
Dessa har redovisats i den nyligen avgångne justitiekanslern Göran Lambertz två rättssäkerhetsutredningar. Här demonstreras närmast övertydligt ett grundläggande problem i svensk rättsskipning - den formalistiska inställning som innebär att domstolarna fäster större vikt vid att inte beslås med formella fel, än vid lagens djupare liggande mening, att rättvisa ska skipas. Den inställningen medför också att domstolarna kan se det som viktigare att slå vakt om sin egen auktoritet, än att medge misstag, felbedömningar och eftergifter för upprörda opinioner.
I JK-rapporten "Felaktigt dömda" (2005) finns flera exempel på denna problematik, men inget av dessa är tydligare än den skräckfärd genom rättsväsendets labyrinter som de två läkarna tvingats företa. De åtalades på dåligt utredda grunder och fälldes för mord i en rättegång, som till följd av nämndemännens bristande omdöme snabbt ogiltigförklarades av hovrätten. Vid en ny rättegång i samma tingsrätt friades de från mordmisstanke, men påstods i domskälen ha styckat en människokropp - en anklagelse som de aldrig kunde få prövad i högre instans, eftersom domskäl inte kan överklagas.
Därefter följde sedan flera rättsliga turer, innan de till slut efter en absurd förvaltningsrättslig process stämplades som styckare och därmed i allmänhetens ögon som sexualsadistiska mördare.
I mer än tio års tid har läkarna förgäves försökt få sin sak prövad i domstol på nytt, sedan nya omständigheter visat att det ursprungliga åtalet var förhastat. Att stämma staten för skadestånd blev till slut den enda återstående vägen att söka social upprättelse och ersättning för deras förstörda liv.
Foto: Axel ÖbergAvgörande för deras möjlighet att nu få en rättvis bedömning är att skadeståndsprocessen uppmärksammas i medierna och därmed ges en reell offentlighet. Problemet med just da Costafallet är den roll för opinionsbildningen, som massmedierna tidigt kom att spela. Det var i regel polisens och åklagarens bild av mordutredningen som förmedlades i medierna.
Senare har detta medfört en ovilja från många redaktioners sida att ge offentlighet åt rättsaffärens fortsatta förlopp. Till skillnad från andra felaktigt dömda har de två läkarna aldrig lyckats få stöd för sin sak från någon tung medieredaktions sida.
Göran Lambertz har också pekat på ett annat problem: rättssäkerhet är inte ett lika intressant journalistiskt tema som nyhetsrapporteringen om brottsoffer och misstänkta gärningsmän. När "Felaktigt dömda" släpptes höll JK-ämbetet presskonferens. Trots att det rörde sig om en utredning av mycket grava missförhållanden och skarp kritik mot domstolar, åklagare, advokater och polisutredningar, fanns bara en handfull journalister på plats. Och utredningens slutsatser fick inte någon större uppföljning i nyhetsinslag och fördjupande reportage.
När dörrarna till rättsalen i dag slås upp ligger det därför inte bara i läkarnas intresse att processen bevakas av medierna. Rättegången i Attunda angår alla som vill att Sverige ska vara en rättsstat.
Per Lindeberg
