I sommar är det tio år sedan Folkpartiet första gången lyfte fram integrationsfrågor i en svensk valrörelse. Erfarenheterna av den debatten är inte goda: ett i internationellt perspektiv mycket försiktigt förslag om språktest för medborgarskap möttes av fullständigt grundlösa rasismanklagelser. Samtidigt fastnade folkpartisterna själva i en tröttsam kravretorik och lyckades aldrig förklara vad syftet med förslaget var.
I går presenterade integrationsminister Erik Ullenhag en ny utredning som ska undersöka hur medborgarskapet kan uppvärderas och bli något mer än "rätten att rösta i riksdagsval och möjligheten att få ett svenskt pass".
Utgångspunkten är, helt korrekt, att medborgarskapet har låg status i Sverige. Det är jämfört med andra länder enkelt att bli svensk medborgare samtidigt som skillnaderna mellan medborgare och icke-medborgare är mycket små.

Det är glädjande att regeringen så tydligt vill stärka medborgarskapets betydelse. Medborgarskapstanken vilar på en idé att vi i offentligheten är jämlika individer, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Ju mer vi ser varandra som medborgare, snarare än som representanter för olika kollektiv, desto större chans att vi kan skapa sammanhållning och motverka diskriminering. Som Ullenhag konstaterar har vi i Sverige varit dåliga på att skapa denna samhörighetskänsla för nyanlända.
Men vad kan egentligen göras politiskt för att höja medborgarskapets status? Teoretiskt kan man tänka sig två alternativ. Antingen ökar man skillnaden i rättigheter mellan medborgare och icke-medborgare, konkret genom att frånta icke-medborgare vissa politiska och civila rättigheter som de har i dag. Om fler rättigheter är reserverade för medborgare blir det per definition också mer statusfyllt att vara medborgare. Men detta vore ingen framkomlig väg. I grunden ska valet att bli medborgare vara frivilligt. Det bör vara möjligt att kunna leva i ett land även under en längre tid, med långtgående rättigheter, utan ambitionen att bli medborgare.
Det återstående alternativet är att stärka medborgarskapet indirekt, genom att förändra sättet man blir medborgare på. Det mest konkreta i Ullenhags utredningsdirektiv är förslaget att medborgarskapsceremonier bör göras tillgängliga för alla nya svenska medborgare.

Inget fel med detta. Jag finner inga tungt vägande argument mot ceremonier. För den enskilde invandraren kan deltagandet i en ceremoni säkert vara av stort emotionellt värde medan det för andra i sämsta fall kan kännas meningslöst. Däremot är det helt otillräckligt om man menar allvar med ambitionen att stärka medborgarskapets status. Idealt bör den som är medborgare kunna räkna med att betraktas som fullvärdig medlem i den svenska samhällsgemenskapen. I offentligheten bör det inte finnas andra sätt att vara svensk på än genom att vara medborgare.

Men så är det inte i dag. Tvärtom. Få invandrare blir efter fem år - det i dag gällande kravet för medborgarskap - i Sverige betraktade som svenskar, vare sig av myndighetsutövare eller i andra sammanhang. I praktiken spelar de informella svenskhetsgränserna en långt större roll för invandrares svårigheter att integreras i Sverige än det formella medborgarskapet.

Ullenhag efterlyser en ny definition av medborgarskapet för att förstärka integrationen. Det behövs. Men en sådan definition kan bara vinna legitimitet om den mer än i dag speglar de idéer om svenskhet som redan finns i samhället. Den kan dessutom bara vara effektiv för integrationen om den synliggör de informella gränser som vi vill ska spela roll även i framtiden. Ingen sådan gräns är viktigare än den språkliga. Inget annat är så tydligt förknippat med svenskhet som det svenska språket.

Därför bör medborgarskapet, precis som i övriga Europa, även i Sverige kopplas till språket, förslagsvis genom ett test av förmågan att göra sig förstådd på svenska. Ett sådant test kan med fördel ges en obligatorisk ceremoniell inramning och kombineras med kunskapsfrågor om det svenska samhället.
Målsättningen är att medborgarskapet ska bli ett kvitto på svenskhet. Du behöver inte vara svensk för att bli medborgare, men när du väl är medborgare är du så svensk du behöver bli.


ANDREAS JOHANSSON HEINÖ
Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet