I fredags kom beskedet att General Motors vill lägga ned Saab. Som ett brev på posten kom då direkt också krav på att regeringen bör stödja svensk fordonsindustri mer aktivt och i praktiken gå in som ägare.
Jag har förståelse för en sådan begäran - om den kommer från fackförbunden. Deras uppgift är ju att slå vakt om medlemmarnas intressen. Men att delar av oppositionen intar samma hållning är rent oansvarigt.
Minnet är uppenbarligen kort när det gäller politik.
När jag själv var industriminister under 1970-talet var det inte bilindustrin utan varvsnäringen som hamnat i allvarliga svårigheter. Oljekrisen och hårdnande internationell konkurrens gjorde att de tidigare världsledande svenska varven hade svårt att hävda sig på marknaden.
Starka intressen inom fackförbunden och redarnäringen såg då till att svenska staten gick in som ägare i flera stora varv. Den socialdemokratiska regeringen införde också ett särskilt beställarstöd, för att de svenska varven skulle kunna uppehålla sysselsättningen och produktionen. Med hjälp av statens pengar kunde varven därför fortsätta att bygga tankers, i väntan på köpare fick de ankras upp längs Bohuskusten.
Detta ändrades tyvärr inte när det blev en borgerlig regering 1976, på grund av två folkpartister som röstade med oppositionen fick jag dras med varvsstödet.
Det blev min stora plåga som minister. Precis som i dagens Saabdebatt hävdade förespråkarna att det bara skulle röra sig om ett tillfälligt stöd, fram till det att företagen kommit på fötter igen. Men i praktiken skulle miljardrullningen komma att pågå i ett decennium.
För vändningen kom aldrig. Att svetsa ihop plåtar till tankfartyg var ingen avancerad produktionsform. Det visade sig däremot vara ett effektivt sätt att förstöra både arbetskraft och stålplåt. Merparten av fartygen fick till slut styckas upp och säljas som skrot.
Varvsstödet var förödande ur budgetsynpunkt, det kostade totalt uppemot 35 miljarder kronor i dåtidens penningvärde. Det var ett enormt resursslöseri, framförallt med tanke på att det ledde till att andra, mer framåtsyftande insatser på exempelvis teknikutveckling blev lidande.
Där finns en klar parallell till dagens debatt om Saabs framtid. Även i dag ser vi en olycklig låsning vid att vilja bevara de befintliga strukturerna i bilindustrin. Men en sådan lösning ger inte det stöd för produktutveckling och teknisk förnyelse som bör vara ett naturligt inslag i ett modernt industriland.
Även om det naturligtvis är påfrestande för de anställda vid Saab i Trollhättan att hamna i en situation av arbetslöshet och ovisshet, kan det inte hindra samhällets insatser för att främja alternativ produktion och utveckling.
Därför tycker jag inte att man kan ha några anmärkningar på hur regeringen har skött situationen. Men det är beklagligt att den har fått ägna kraft och tid åt att värja sig mot de orimliga krav om finansieringslösningar, som i realiteten innebär ett ägaransvar, som oppositionen fört fram. Det påminner starkt om den trumeld som jag själv utsattes för från fack och opposition. Det kan dock inte vara statens uppgift att äga produktionsföretag.
Jag tycker därför att näringsminister Maud Olofssons inställning är helt rätt. Statens stöd bör riktas till teknikutveckling och inte till företag. Den kompetens och erfarenhet som finns i Trollhättan bör man naturligtvis försöka rädda. Men det måste ske på ett sätt som innebär att man inte tar över marknadsansvaret för Saab.
Historien talar för att även oppositionspartierna borde känna detta ansvar.
