I dag inleds rättegången mot pastorn i Knutby och mot den barnflicka som av allt att döma drivits till mord och livslång olycka. Ingen är ännu fälld, inte heller pastorn. Den enda som uttalat ett pricipiellt domslut är Jesus: Den som förför en av dessa små, som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ner i havets djup. För en vecka sedan sändes i TV1 ett forskande och avslöjande Knutbyprogram av Marianne Gillgren. Av det Willis Säwe är morfar till Åsa Waldau, som kallar sig Kristi brud. framgick med stor tydlighet att församlingen i Knutby inte kan betraktas som en kristen församling bland andra. Från Nya testamentet har den avlägsnat sig. Åtnjuter den alls religionsfrihetslagens skydd? I religionsfrihetslagens första paragraf står: Envar äger att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. Församlingsmorden i Knutby h a r stört samhällets lugn. Om inte de personer som låtsas leda verksamheten - men som i realiteten tycks vara redskap åt den kvinna som i andlig hybris låter sig kallas Kristi brud - inser att deras enda viktiga uppgift är att upplösa församlingen innan ännu någon råkar i olycka bör de snabbt få hjälp utifrån. Två är redan döda i Knutby. En överlevde med en skottskada. I en inspelning i Marianne Gillgrens program hörde man Kristi brud berätta om en kvinna hon hotat: Skall Gud behöva sätta dig i rullstol för att du skall inse vad livet är värt? Två veckor senare - berättade Kristi brud Åsa Waldau. triumferande - körde denna kvinna av vägen och blev totalförlamad. Är den berättelsen sann eller är den bara perverterat skryt? Om den är sann, hur uppstod olyckan? Genom att kvinnan som körde blivit så störd av det hot som uppgavs komma från Gud att hon förlorat sin säkerhet vid ratten? Vad visade undersökningen av bilen? Hur mår kvinnan i dag? Vilket evangelium har församlingen i Knutby kunnat ge henne? En kristen församling där en ledande person arbetar med hot är inte en kristen församling. Den som vill vara störst bland eder, han vare de andras tjänare, säger Jesus. När Kristi brud i stället försöker göra alla till s i n a tjänare har hon lämnat evangeliet långt bakom sig. Det starkt gripande, hjärtslitande, upprörande i Marianne Gillgrens program var berättelserna om och av alla de människor som en gång varit medlemmar i Knutbyförsamlingen men som lämnat den därför att de inte längre fann tröst, glädje, uppbyggelse i det evangelium som är kristendomens innebörd. Av alla de ursprungliga familjerna i Knutbyförsamlingen finns bara två kvar, två pastorsfamiljer; Kristi brud tillhör den ena. Det som hänt i Knutby strider inte bara mot evangeliets innebörd: att evangeliet skall vara ett glatt budskap. Det strider också mot den svenska frikyrklighetens hela tradition. Frikyrkorörelsen var en av 1800-talets svenska upprorsrörelser. Arbetarrörelsen var upproret mot statens, fogdarnas, patronernas makt. Nykterhetsrörelsen var upproret mot brännvinet, en hård överhet. Frikyrkorörelsen var upproret mot kyrkan, prosten som enväldig i predikstolen ansåg sig ha monopol på både bibel och tro. Ur dessa uppror började det demokratiska Sverige att växa. Upproret hade i olika landsändar olika karaktär. Frikyrkorörelsen var i Västerbotten tung, sträng, i Värmland munter och stursk. En centralgestalt var där Nils Frykman i Sunne, skollärare, lekmannapredikant, sångförfattare. Nåden var hans ständiga ämne. En förvånad glädje spred sig i Fryksdalen. På 1880-talet kom norska helvetespredikanter till Sunne för att skicka fryksdalingarna till förtappelsen. När åhörarna, betryckta, kom ut i vinterkvällen stod en lekmannapredikant ensam på en kulle i mörkret och sjöng: "O, syndaförlåtelse, ljuvliga skatt, av oförskylld nåd åt oss vunnen!" Helvetet fick åka hem till Norge med oförrättat ärende. Ingen visste ännu att det skulle bosätta sig i Knutby. Nils Frykman själv blev för sin frispråkighet varnad av både skolråd och domkapitel men skrev till Kungl Maj:t och överklagade - och vann Kungl Maj:ts bifall. En skollärare i Sunne skrev 1881 på en svensk rättighetsförklaring. Det är en del av den svenska demokratins historia. Med de auktoritära predikanterna i Knutby har den inget samband. Försoningen, förlåtelsen var den värmländska folkrörelsens ämne. Nåden var budskapet, inte att Gud skulle sätta någon i rullstol. Det innebar inte att alla predikanter ständigt levde i ett rus av glädje. De som väckte åhörarnas öra och hjärta var ofta de som vågade visa också sin sorg. En sådan predikant, vid mitten av 1900-talet, hette Willis Säwe - av särskilt intresse eftersom han är morfar till den kvinna i Knutby som nu kallar sig Kristi brud. Jag kände Willis Säwe. Jag mötte honom både under min uppväxt i pingströrelsen och senare, i vuxen ålder. Han var som predikant säregen, inte en härmfågel. Han hade en sorg. Han läste, han tänkte. Han hade rest mycket, hade länge varit verksam i Frankrike. Han var, på ett i pingströrelsen ovanligt sätt, präglad av ett intellektuellt eftersinnande. Han behövde själv evangeliet, det glada budskapet; därför predikade han evangeliet. Hans personliga egenskaper gjorde honom till ledare först för en av de stora pingstförsamlingarna i Malmö, sedan för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, pingströrelsens hjärtpunkt. Med sin eftertanke, sin ständiga undersökning av tron, var han ljusår från den auktoritära maktutövningen i Knutby. Om Kristi brud tror sig föra vidare ett arv från honom är det en grov kränkning av hans minne. Två människor i Knutby är redan döda, en av allt att döma med hjälp av ett bibelställe om Abraham. Vilka bibelställen som kan leda till nya katastrofer vet ingen. Om inte pastorerna i Knutby inser att de - av omsorg både om sig själva och om sina medlemmar - bör upplösa församlingen och lämna platsen bör andra ta initiativet. Ärkebiskop KG Hammar - i vars stift Knutby tilldrar sig - och pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin är en tänkbar delegation. Också Ulf Ekman i Livets ord borde - om inte annat av självbevarelsedrift - ta ett ansvar. En av Knutbypastorerna berättar att han gått i Livets ords bibelskola. Varken Ulf Ekmans verksamhet i Sverige eller hans verksamhet i Israel mår väl av att hans teologi förknippas med teologin i Knutby. För tro bör man ha respekt. Religionshistorien ger dock en pessimistisk insikt: att allt som kallar sig tro inte ä r tro. Det kan vara maktutövning, suggestion, mänsklig förvirring. Rättegången kommer att ge en berättelse.