Jag är pappa och jag är föräldraledig. Jag ska vara det i sex månader. Det är ganska ovanligt. Nästan unikt. Och när jag berättar det för folk får jag höjda ögonbryn och inte sällan uppskattning genom att få höra hur duktig jag är. Duktig för att jag är hemma och tar hand om ett barn? Är det att vara duktig? Är det inte en självklarhet?
Jo, för kvinnor är det en självklarhet. Men när en kvinna är hemma med barn är det inget unikt. Ingen ler extra åt en mamma i lekparken som man gör åt en pappa. Ingen säger åt en mamma att hon är modern som är hemma med barnet, något som en pappa gärna får höra.
Det här är ju helt åt helvete, rent ut sagt.
Jag tycker att det är viktigt att pappor börjar ta ett större ansvar när det gäller föräldraledigheten. Att vi män ger kvinnor en chans att på lika villkor konkurrera om jobben. Men det kan inte bara vara männen som ska ändra sig. Var är kvinnorna? Var är alla kvinnor med stora magar som står med plakat och demonstrerar mot att männen inte delar på föräldraledigheten?
Jag ser dem ingenstans, jag hör dem inte i debatten. Finns de?
När jag på min blogg skrev att jag tycker att papporna ska vara hemma mer fick jag direkt mothugg av en massa mammor. Inte av pappor, vilket man kanske skulle tycka var mer naturligt. Nej, det var mammorna som skrev att ingen ska lägga sig i hur de sköter föräldraledigheten. Det är något man ska sköta inom familjen.
Sorry mammor, det funkar inte så. Det har gått 30 år sedan Hoa Hoa Dahlgren stod med ett litet barn i sina stora armar och uppmanade pappor att vara hemma med sina barn. En kampanj som inte gav någon vidare effekt. Så under de här åren har ni mammor ihop med barnens pappor bestämt att pappan går till jobbet och ni mammor stannar hemma.
Är ni nöjda med det?
Förvånansvärt många är tydligen det. Det är ganska behagligt att vara hemma med barn. Ha en man som jobbar och drar in pengar. Kanske jobbar 50- 60 timmar i veckan. Men vad gör det? Han har ju kvalitetstid med barnet på helgerna.
Så det är det som är att vara pappa? Gå till jobbet i samband med att barnet vaknar, titta till det sovande barnet när man kommer hem och sedan lattja lite med fotbollen på lördagen. Är det att vara en närvarande förälder?
"Han tar igen det när barnet blir äldre", är ett annat klyschigt svar.
När barnet blivit tonåring och tycker att mamma och pappa mest är i vägen? Är det då pappan ska knacka på dörren in till pojkrummet och bonda? Eller ska han börja jobba halvtid när dottern fyller sju? Är det en lekpappa mammorna vill ha till sina barn, eller är det en pappa som finns där och kan blåsa på såret när barnet har ramlat?

Många par säger att deras ekonomi blir sämre om pappan är hemma. Mannen tjänar bättre och det går inte att avstå från 15000- 20 000 som inkomstbortfallet blir.
Mitt svar blir bara: Det kostar att skaffa barn och det kostar att ha barn. Har man inte råd att lägga undan pengar under graviditeten lär man få det svårt med alla utgifter när barnet kommer. Och nu pratar jag inte om de i samhället som lever på existensminimum. Jag pratar om de familjer som har hus, båt och reser till Thailand på vinterhalvåret. Hur kan de inte ha råd?
Vad ska man göra då för att få papporna att vara hemma?
En sak man absolut inte ska göra är att lagstifta om den. Miljöpartiet lägger nu under helgens kongress fram ett förslag om att man ska tredela föräldraförsäkringen. En tredjedel till var förälder och så några månader som man kan dela på. Jag tror inte att det gynnar vare sig mamman eller barnet. Tvång brukar sällan leda till bra resultat och i värsta fall innebär lagförslaget att familjer kan förlora mer än fyra månader, som fryser inne, om pappan inte vill eller kan ta ut ledigheten. Resultatet blir att familjen som kollektiv straffas för att pappan inte är hemma med barnet.
Då är det bättre att kvinnorna börjar ställa krav på sina män innan de skaffar barn.
Hälften var, annars blir det inga barn!
Den dagen, då kommer vi att börja se effekt.

Martin Melin