För några dagar sedan frisläpptes livstidsfängslade oppositionsledaren Birtukan Mideksa. Den etiopiska regeringen gav efter för de starka internationella protesterna. Det var en seger som födde jubel i Addis Abeba men också i Stockholm och i Bryssel.
Mideksa är ledare för det demokratiska oppositionspartiet i Etiopien, och har under flera år suttit fängslad på order av landets premiärminister Melez Zenewi. Hösten 2008 släpptes hon fri och reste då till Sverige för ett kortare besök. Tillbaka i Addis Abeba kastades hon åter i fängelse eftersom hon under Sverigevistelsen förnekade anklagelserna om landsförräderi. Livstidsdomen rullades vidare.
Sedan dess har hon farit mycket illa.
Jag lärde känna Birtukan Mideksa under hennes Sverigebesök; advokat till yrket, partiledare, framgångsrik i det val som följdes av fängelsedomen, ensamstående mamma och stridbar i kampen för demokratiska fri- och rättigheter.
Jag tyckte mycket om henne. Hon var stark och klok och vi fick omedelbart en bra och nära kontakt med varandra. Sedan dess har jag tillsammans med andra fungerat som hennes livlina.
Ibland har informationerna om hennes situation varit så nedslående att vi nästan gett upp hoppet. Hon har utsatts för fysisk och psykisk press och periodvis levt helt isolerad. Beskedet i går kom som en enorm lättnad och bekräftelse: Det lönar sig trots allt att hålla ut, protester kan göra skillnad.
Nu är Birtukan hemma hos sin dotter och sin mamma igen.
Vi är många som har arbetat hårt för att få henne fri: svenskar, britter, portugiser, spanjorer, exiletiopier i Sverige och i andra delar av världen.
I den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet har vi beslutat att nominera henne till det så kallade Sacharovpriset, som ges till människor som visat enastående mod för att försvara tankefrihet och mänskliga rättigheter.
Dagen efter att vi berättade om nomineringen av Mideksa släpptes hon fri. Det är svårt att tro annat än att frigivandet var direkt kopplat till beskedet om nomineringen.
Birtukan Mideksa och Marita Ulvskog. Nu måste fallet Mideksa följas av ytterligare tryck när det gäller Dawit Isaak, som sedan många år sitter fängslad i Etiopiens grannland Eritrea.
I somras ställde jag en fråga till EU-kommissionen om vad den gör i fallet Isaak - och om det bistånd som samtidigt betalas ut till den eritreanska regering som kastat honom i fängelse: Hur motiverade EU-kommissionen sin passivitet, hur avsåg den agera?
Svaret imponerar inte: "Fallet Dawit Isaak tas upp av EU på olika nivåer"... EU försöker också att använda sig av andra kanaler och tillfällen för att ta upp sådana viktiga frågor med eritreanska myndigheter samt att samla information om de politiska fångarnas svåra situation. Dessa försök äger rum i ett utmanande sammanhang. Kommissionen är medveten om faran att möjligheterna till resultat inom området kan riskeras".
Alltså: Den tysta diplomatin fortsätter. Förväntningarna är låga och resultatet hittills noll.
På min fråga om hur mycket EU-biståndsmedel som hittills i år betalats ut till Eritrea är kommissionens svar däremot mycket exakt: 6166492,33 euro.
I en artikel i Aftonbladet i måndags betackade sig samtidigt Eritreas president Isaias Afewerki för biståndet, som han kallade för "inte mycket".
Varför fortsätta krypa? Varför inte avbryta de dubbla budskapens politik och strypa biståndet till denna diktatur?
Tror utrikesminister Carl Bildt fortfarande på kombinationen av tyst diplomati och biståndsmiljarder? Pratar han om fallet Dawit Isaak på utrikesministermötena i EU? Vilka slutsatser drar han?
Och framförallt: Vad gör han - själv eller via ombud?
Fallet Mideksa har lärt oss att brett engagemang, bred informationsspridning och ett vitt förgrenat nätverk kan fungera. I Isaak-fallet finns samma engagemang, såväl hemma som i EU-parlamentet. Men där är mardrömmen inte över, trots att det handlar om en svensk medborgare.
Nu vilar - återigen - ansvaret tungt på regeringen.
Men det är bråttom.
