När Ryssland nämns i den svenska politiska debatten, knyts oftast detta stora land i öst till vårt lands säkerhet eller försvarspolitik. Här finns hos många en tilltagande oro. Sett ur ett historiskt perspektiv är det inget konstigt med detta - tvärtom. Vår framtid är också Rysslands framtid.
Vladimir Putin har skickligt utnyttjat alla möjligheter till att stärka sin egen och sitt lands bild som två starka aktörer. Inte minst genom att använda sig av en mustig, maskulin och militär retorik.
Utspel av den här karaktären ser vi oftast som riktade till Rysslands grannländer och Nato. Men jag vill påstå att de är till lika stor - om inte en större - grad riktade till det ryska folket.
Ryssland har stora inhemska bekymmer som skulle ges större intresse om det inte fanns hotbilder utanför nationens gränser som "krävde" allas uppmärksamhet.

Sett till mina egna ansvarsområden som minister kan jag konstatera att min ryska motsvarighet står inför en mycket besvärlig situation. Den ryska befolkningen minskar stadigt. Vissa siffror gör gällande att den ryska befolkningen kan år 2050 ha minskat med 30 miljoner, eller motsvarande 20 procent jämfört med dagens 148 miljoner. En otrolig siffra.
Men lika chockartad är uppgiften att medellivslängden för män är 59 år. Enligt Världshälsoorganisationen dricker ryssarna i snitt 18 liter ren alkohol per år och detta är 100 procent över risknivån. En direkt konsekvens av detta är att många dör av alkohol och att våld och brott följer i denna spritflods väg. Enligt ryska officiella siffror innebär detta en halv miljon döda om året.
Lägg därtill att det finns stora problem med tonårsprostitution och att ett stort antal barn missbrukar droger.

Dessa uppgifter visar på en rysk vardag som måste beskrivas som miserabel för väldigt många. Inklusive barnfamiljer. Men i den svenska debatten hörs detta sällan. Oftast sätter vi fokus på det demokratiska underskottet och den rättsliga osäkerheten. Det går förvisso att hävda att det ena leder till det andra, men det går inte att få en folkligt förankrad samhällsreform om den inte också omfattar lösningar på de socialpolitiska problemen.
Vi ska förfäras över att minst 22 journalister har mördats i samband med sitt arbete under de senaste tio åren i Ryssland, och vi ska uttrycka vårt ogillande över de ryska myndigheternas hanterande av demokratiaktivister och oppositionella. Men vi ska också inse att det verkliga hotet inte är en militär konfrontation utan ett svagt och söndrande Ryssland. Och detta löser vi inte genom att blint replikera på var minsta stavelse som andas rysk stormakt och kommer från Kreml. Ett upptrissat tonläge gynnar ingen och det är inte handfallenhet att luta sig tillbaka på goda diplomatiska traditioner som faktiskt resulterat i ett enat Europa. Dessutom är det vi som ska föregå med gott exempel.
I dag möts Vladimir Putin och Fredrik Reinfeldt i Stockholm.
Det är bara 20 år sedan våra länder skiljdes åt av en järnridå. För en fortsatt god framtid måste barnen prioriteras.
Därför hoppas jag att regeringscheferna också talar om våra barn. Om hur vi kan få ett bättre samarbete runt barnfrågorna inom ramen för Östersjöstaternas Råd, och särskilt inom expertguppen för samarbete runt utsatta barn (Expert Group for Cooperation on Children at Risk, EGCC).

Den ryska regeringen är välkommen att mer aktivt delta i erfarenhetsutbytet mellan regeringar, myndigheter och specialister i Östersjöregionen kring frågor om arbetssätt och metoder för att skydda barn mot olagligt användning av narkotika och mot sexuella övergrepp.
I kapprustningar står en som segrare. När vi jobbar för barnens bästa är vi alla vinnare.


MARIA LARSSON