Sveriges narkotikapolitik har skördat framgångar och lidit nederlag. Regeringen vill särskilt syna missbrukarvården och har tillsatt missbrukarvårdsutredningen. Någon vecka innan slutbetänkandet ska presenteras tar sju debattörer tillfället i akt och uppmanar mig att inte lägga betänkandet i en byrålåda?
De sju vill se en omläggning av narkotikapolitiken. Men på vilket sätt?
Fries och Åström har i alla fall tidigare luftat tankegångar om att legalisera konsumtion för eget bruk. Problemet är att ordet skadebegränsning kan betyda vad som helst, allt ifrån tak över huvudet till förskrivning av heroin och i slutändan legalisering.
Få personer motsätter sig åtgärder som minskar lidande och död och underlättar behandling, men få stödjer samtidigt en politik som ställer sig allt mer neutral inför narkotikan som samhällsproblem. Kring denna målkonflikt har decennier av narkotikapolitisk debatt rört sig.

Det finns starka skäl att hitta ett sätt att överbrygga gamla motsättningar. Missbrukarvården befinner sig i en brytningstid. Intresset är stort för att utveckla evidensbaserade metoder. Vi har äntligen nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Statliga medel har satsats för att utveckla vård och behandling för personer med tungt missbruk.
Jag hoppas att förslagen i betänkandet kan bilda grund för en positiv utveckling av hela missbrukarvården.


MARIA LARSSON