Några politiska ambitioner hade jag minst av allt när jag efter avslutade juridikstudier hade turen att få jobb som brevsvarare och allt-i-allo åt dåvarande justitieministern Gun Hellsvik. Knappast heller då jag, efter några år som tjänsteman i Moderaternas riksdagskansli, blev värvad till Svenska Dagbladets ledarsida.
Men efter att i tio år ha haft det roligaste jobb man kan ha som samhällsintresserad och formuleringsglad människa väcktes lusten att uträtta något mer än att bara kommentera och kritisera dagens företeelser. Vad kunde då vara mera rätt för en person med min bakgrund än att kasta sig in i politiken?
Det vore bara fånigt att förneka att mitt kändisskap har varit en urstark draghjälp i mitt nya politiska värv och i den stenhårda konkurrensen om att synas och höras. Nej, mitt mediala försprång har inte uppskattats av alla, för att uttrycka det milt.
Utan mångårigt soffnötande i SVT hade jag förmodligen inte heller blivit inbjuden att här göra reklam för mig själv och berätta varför jag vill in i politiken.

Låt mig först göra en sak klar: Jag har aldrig eftersträvat att bli en mediekändis. Min frisyr och påstått hårda stil - på sista tiden har även mina nakna fötter varit föremål för ekonomiska och filosofiska analyser - må ha inspirerat till allt från pinsamt devota hyllningsartiklar i dampressen till rent hatiska utfall från militanta meningsmotståndare. Ändå har mitt varumärkesbyggande inte varit en medveten strategi.
Det är sakfrågorna som har drivit mig. Mest varje dag i ett decennium har jag gjort allt jag har kunnat för att skriva skarpa men sakligt underbyggda artiklar, ofta i skärningspunkten mellan juridik och politik. Många har inte delat mina värderingar, och gudarna ska veta att de låtit mig och andra få höra det. Men jag har också fått mycket respekt och erkännande just för att jag inte har dragit mig för att ta upp kontroversiella ämnen.
Som skribent har jag försökt vara tydlig, effektiv och frimodig. Det är ledord som jag tror kan tjäna mig väl också i min roll som politiker. Det är inte min ambition att bli omtyckt av alla. Till exempel väntar jag mig inga ryggdunkningar av de partinominerade män och kvinnor som sitter som dömande lekmän i våra domstolar.
Systemet med nämndemän är en fara för rättssäkerheten och bör därför avskaffas, det är en av alla de mindre opportuna åsikter som jag har torgfört som ledarskribent och som jag självklart kommer att föra vidare som politiker.
Å andra sidan har många av mina motvalls idéer redan mött nästan oväntat stort jubel från partikamrater. Inte minst när jag har kritiserat Moderaterna för partiets omsvängning i försvarspolitiken, envisa fixering vid 20000 poliser och uppmjukade syn på den personliga integriteten. För att inte tala om alla glada hejarop jag har fått efter sågningen av partisekreterarens onödiga kvoteringsprat.

Varför tog jag då steget från journalistiken till politiken? För att riksdagsuppdraget består av så mycket mer än knapptryckande i kammaren och därför att även en enskild politiker kan göra skillnad. De politiska avgöranden som påverkar våra liv spikas framför allt tidigt i beslutsprocessen, i förhandlingar inom och mellan partierna och i ett samspel mellan regering och riksdag. Där behövs min röst, det är därför jag vill vara med.
Och det ser lovande ut. Inför helgens nomineringsstämma står mitt namn som nummer fyra på valsedeln till riksdagen för Stockholms stad. Bara statsministern, justitieministern och kulturministern är före, och då är jag inte ens tävlingsmänniska...


Maria Abrahamsson