I medieskuggan av Moderaternas Sverigemöte i Karlstad har vi moderater i Stockholm stad haft förbundsstämma i landstingshuset på Kungsholmen. Det var min debut i det sammanhanget och en nyttig övning i mötesdemokrati. Förbundsstyrelsen fick bland annat finna sig i att vi ombud röstade för svenskt medlemskap i Nato, att värnskatten bör avskaffas nu och att reglerna om ägarlägenheter behöver justeras. För att inte tala om hur rafflande nära jag var att få med mig stämman på att redovisning av privata partibidrag ska regleras i lag.
Förbundsstämmans ordförande Mikael Odenberg förklarade först mitt yrkande som bifallet, men efter rösträkning klarade sig styrelsens förslag med minsta möjliga marginal (61,5 mot 60). Gissa om jag redan skriver på en motion till höstens partistämma!
För jag glömmer inte i första taget när jag som nykläckt riksdagsledamot före jul blev kallad till möte med statssekreterare Schlingmann. Jag blev undervisad i att det fanns ett partistämmobeslut på att Moderaterna inte skulle redovisa varifrån de privata partibidragen kom.

För mig var detta mer än en principsak. Öppenhet är en förutsättning för att vinna förtroende och jag är tacksam för att jag lyckades utverka att inte behöva sitta i kammaren och rösta i voteringen där regeringen med stöd av SD sade nej till att partiet öppet måste redovisa privata partibidrag.
Ännu mer uppåt blev jag när partisekreterare Sofia Arkelsten i DN (28/4) på tvärs med det där partistämmobeslutet svängde nära 180 grader i frågan. Partiet skulle nu "omedelbart och ensidigt" börja offentliggöra namnen på privatpersoner som skänker mer än 20 000 kr per år. Jag har heller inte hört något annat än att partistyrelsen på sitt möte i torsdags gick på Arkelstens linje. Det betyder att partisekreteraren kan skicka ut inbjudan till övriga riksdagspartier att tillsammans försöka nå en ny utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering. Jo, Sverigedemokraterna var först med att tacka nej.

Kruxet är bara att utan lagstiftning kommer frågan om en öppen redovisning av partibidragen med till visshet gränsande sannolikhet att plåga vårt parti även i fortsättningen. Det var också mitt budskap i talarstolen på helgens förbundsstämma. En frivillig överenskommelse partierna emellan, som nu är på tapeten, är helt enkelt otillräcklig.
Risken är uppenbar att både Europarådet och våra politiska motståndare fortsatt kommer att kräva lagstiftning och anklaga oss moderater för att bara halvhjärtat ha tagit itu med bidragsfrågan.
Politiska motståndare, förresten. Med tanke hur nära helgens moderata stämma var att trotsa de mäktiga förbundsstyrelseledamöterna och faktiskt rösta ja till att redovisning av partibidrag ska regleras i lag i stället för att bygga på en frivillig överenskommelse, så kan lagstiftningskravet inte avfärdas som "vansinnigt" som jag uppsnappade en moderatkompis väsa på främre raden i fullmäktigesalen.

Om Moderaterna verkligen har ambitionen att växa och bli det stora samhällsbärande partiet, då duger inga frivilliga uppgörelser i världen om något så misstänkt som privatpersoners motiv att öppna plånboken för politiska partier.
När Stockholm stads förbundsstämma avslutades i lördags hade den också röstat igenom skärpta nomineringsregler, välkomnat Henry Sténson som ny förbundsordförande, tackat av Sten Nordin, valt ny styrelse, belönat kamrater för lång och trogen tjänst samt tröskat igen hela 75 motioner. Och vi delegater agerade alltså inte som lydig röstboskap, om någon trodde det.


MARIA ABRAHAMSSON
Riksdagsledamot (M)